Skivrecensioner, DI Weekend
Miranda Lambert
Platinum
RCA Nashville
Betyg: 4
Första halvåret av 2014 har i Stockholm dominerats av countrykonserter. De stora namnen i Nashville brukar sällan turnera i Europa, men i år har huvudstaden upplevt suveräna konserter med Brad Paisley, Dixie Chicks och Eric Church.
När publiken under Eric Churchs redan mytomspunna konsert på Nalen började kasta upp sina boots på scenen förstod man att intresset nått en ny nivå. Missa inte heller utmärkta Kacey Musgraves på Gröna Lund den 1 juli.
Nu är det bara att hålla tummarna för att någon även tar hit Miranda Lambert, min favorit i dagens Nashville.
På sitt femte album fortsätter Miranda Lambert att varva kaxighet, humor, allvar och sväng med första klassens amerikanskt låtskrivande. Albumtiteln syftar både på hennes framgångar (albumet gick i veckan rakt upp på Billboards första plats) och hennes egen hårfärg. I titelspåret släpar hon in Nietzsche i en frisörsalong: ”What doesn’t kill makes you blonder”.
Snacket i en frisörsalong präglar också hennes texter: skvaller, bekännelser, terapi, allt levererat med dräpande formuleringar. Miranda Lambert sjunger om vardagen hos en samhällsklass som sällan syns och hörs i media: hårt arbetande vit amerikansk arbetarklass.
Miranda Lambert visar också att bilden av Nashville som en stad med rednecks inte stämmer. Det bästa spåret på albumet, ”Smokin’ and drinkin’”, är skrivet av Shane McAnally, utnämnd till Songwriter of the year på Country Music Awards, som lever öppet gay i staden tillsammans med sin man och deras två barn.
Jan Gradvall
Keith Jarrett & Charlie Haden
Last Dance
ECM
Betyg: 4
På somrarna brukar program i SVT alltid ha inslag där kameran dröjer över fjärden och tar in ankrande segelbåtar, livet på bryggen, solen som inte vill gå och lägga sig. Ljudläggarna av de inslagen kan sluta leta nu: detta är den perfekta sommarjazzen för ändamålet.
När radarparet Keith Jarrett, piano, och Charlie Haden, bas, tolkar gamla evergreens är det så lättlyssnat och strömlinjeformat att en del säkert lär fnysa om muzak. Lyssnar man mer uppmärksamhet hör man omsorgen om hantverket.
Varenda ton på det här albumet är handmålat i det vackraste blått.
Keith Jarrett säger om duons musikaliska återförening: ”När vi spelar tillsammans är det som två människor sjunger”. Charlie Haden säger: ”Keith verkligen lyssnar and jag lyssnar. Det är hemligheten. Allt handlar om lyssnandet”.
Jan Gradvall
Lana Del Rey
Ultraviolence
Universal
Betyg: 4
Lana Del Rey gör film. Hon är skådespelerska. Vem hon allra mest påminner om är James Dean. En karaktär från 1950-talet som landat med fallskärm i 2010-talet. En ”rebel without a cause” med en aura om en för tidig död omkring sig.
James Dean hade en röd jacka. Lana Del Rey sjunger återkommande om att hon bär en röd klänning eller röda skor
I sina låtar – i sina filmer – hamnar Lana Del Rey hela tiden i destruktiva relationer men väljer att stanna i dem. I titelspåret lånar hon Crystals kontroversiella textrad ”He hit me and it felt like a kiss”.
Att sjunga så under ett 2010-tal dominerat av högljudda röster på att konst måste vara moraliskt och politiskt ansvarstagande är kontroversiellt, men Lizzy Grant (hennes riktiga namn) vet vad hon gör med sin rollfigur: Lana Del Rey är komplex och motsägelsefull; fascinationen för våld finns där hela tiden under ytan samt, inte minst, typograferad i versaler i albumtiteln.
Parallellen till film förstärks av att hon i flera av sina låtar jobbar med Daniel Heath, en kompositör som arbetat i Hans Zimmers team och gjort musik till filmer som ”Pirates of the caribbean” och tv-serier som ”The Mentalist”.
Det är också intressant att Lana Del Rey börjat anlita precis samma amerikanska låtskrivarproffs som svenska Lykke Li, Rick Nowels och Greg Kurstin.
Lykke Li är ännu inte i närheten av Lana Del Reys framgångar, men det är hon som nu leder utvecklingen.
Jan Gradvall