Skivrecensioner, DI Weekend
Thyra Karlsson
Sångarporträtt
Caprice
Betyg: 4
Sov i ro mitt lilla barn
Tids nog får du vaka
Tids nog ses den onda värld
Som du själv får smaka
Världen är en sorgeö
Bäst man lever skall man dö
Och bli mull tillbaka
Det skulle kunna ha varit textrader från Håkan Hellströms konsert på Ullevi i lördags, en overklig sommarkväll då 69 349 människor sjöng med i vad som till språk och innehåll egentligen är oändligt sorgliga svenska visor om livets förgänglighet.
I själva verket är det en 200 år gammal vaggvisa insjungen av Thyra Karlsson (1913-2001). Visan är endast 25 sekunder lång, framförd så naken och uppriktig att den får nackhåret att resa sig.
Thyra Karlsson föddes och växte upp i nordöstra Jämtland. Hon var inte artist till yrket utan sjöng tillsammans med sina systrar på skolavslutningar och lärde sig hundratals gamla svenska visor.
Vilken musikskatt Thyra Karlsson bar omkring på upptäcktes av Märta Ramsten, musikolog och tidigare chef för Svenskt Musikarkiv. Mellan 1968 och 1974 såg hon till att Thyra Karlssons röst blev bevarad för eftervärlden.
På några visor ackompanjerar Thyra sig själv på en ackordcittra, på de flesta sjunger hon bara rakt ut i den svenska sommarnatten.
Thyra Karlsson fick själv aldrig uppleva sin dröm om att bli utgiven på skiva men 2014 kan bli året hon får sitt genombrott. Parallellt med denna dokumentation på Caprice ger folkmusikgruppen Triakel ut ett album där Thyras repertoar tolkas.
Thyra FTW.
Jan Gradvall
Vanessa Liftig
CurioCity
Tell The World
Betyg: 4
I ett hus någonstans i Marocko i Atlasbergen förvaras just nu Wu-Tang Clans nya album, ”Once upon a time in Shaolin”. Ett mytomspunnet album förpackat i en båda av silver och nickel som endast tillverkats i ett enda fysiskt exemplar. Gruppen har planer på att skicka den på turné över världen ”som ett museiföremål”.
Minst av fyra låtarna på Wu-Tang Clans album uppges vara skrivna av Vanessa Liftig, en ung låtskrivare och artist från Göteborg. Under två års samarbete har hon skrivit och arrangerat och sjungit på upp emot 20 låtar med medlemmar från Wu-Tang Clan.
På sitt eget soloalbum, till största del producerat av henne själv, kliver hon fram som ett namn för framtiden. Vanessa Liftig behärskar allt från hiphop i Mobb Deeps anda (”The we and the me”) till Quincy Jones-soul (”Tell the world”) och låtar som för tankarna till Prince och Joni Mitchells jazzigare kompositioner.
Jan Gradvall
Jack White
Lazaretto
XL
Betyg: 4
Många journalister tycks fortfarande se på direktkontakten med läsare via sociala medier som en fas man hoppas ska gå över. Det är lite som att hålla tummarna för att elektricitet ska försvinna. Själv ser jag det som en möjlighet att få bredare synfält och att bli bättre. Jag hade själv aldrig dragit paralleller mellan Jack White och Prince om inte en läsare påpekat det för mig på Twitter.
Dessa två amerikanska original kan tyckas befinna sig på varsin flank av populärmusiken, men har verkligen mycket gemensamt. Egensinniga tjurskallar, klädda i kreationer ingen annan frivilligt skulle ta på sig, totalt ur synk med resten av samtiden. Perfektionisterna Prince och Jack White är också musikaliska upptäcktsresande, ständigt utforskande idéer och klanger och temposkiften ingen annan skulle kunna ro i land.
Några spår här, framförallt titelspåret, är på samma nivå som Prince vid tiden runt ”Sign of the times”.
Jan Gradvall
Hamilton Leithauser
Black hours
Ribbon/Playground
Betyg: 4
Vissa gruppers storhet förstås endast i deras egna städer. The Walkmen och New York har haft ett sådant förhållande. The Walkmen är inte ett välkänt band utanför New York, men har under hela 2000-talet varit ett av stadens tongivande rockband.
När nu sångaren Hamilton Leithauser släpper ett soloalbum så låter som det är inspelat 05.00 på morgon i en Manhattan-studio med öppna fönster: det doftar av nattens avgaser och morgonens bagel. Det låter inte alls låter som The Walkmen utan som ballader från 1950-talet upphittade som notblad på en loppmarknad.
Jan Gradvall