First Aid Kit Revisited

First Aid Kit om skivbolagsbytet till Columbia och om att ingen i USA anser dem vara country. När albumet släpptes två veckor efter att intervjun publicerades tyckte jag att ämnet First Aid Kit var så uttömt i DI Weekend (två omslagsintervjuer inom loppet av två år) att jag skrev en recension med bara tre ord. 22/5 2014.

First Aid Kit

Text: Jan Gradvall

Åh vad det är skönt att vårt Stockholm är grönt. Sakta vi vår genom stan. I sina långa klänningar och sina långa raka hår ser systrarna Johanna och Klara Söderberg ut som de råkat trilla ut från ett öppnat lp-konvolut från 1970-talet och nu skyndar för att hinna hoppa tillbaka in innan det viks ihop.

På vägen talar vi om sångteknik. Om att hitta rätt ton. Om att inte ibland inte göra det. ”Jag tror jag aldrig hamnat högre i hela mitt liv, det blev för högt”, säger Klara.

Hon bestämmer sig för att visa exakt vad hon talar om. Hon öppnar YouTube på sin telefon och håller sen upp mobilen högt i luften så att även jag kan se. Runt omkring oss bullrar Stockholmstrafiken. Cykelbud och taxibilar svischar runt förbi tätt intill.

Vad Klara visar – samtidigt som himlen bakom mobilen visar att den inte orkar vara solig mer utan snart kommer att börja regngråta – är ett klipp från avslutningen av förra sommarens Glastonburyfestival, Storbritanniens i särklass största och mest prestigefyllda musikfestival.

Så kallad headliner på festivalen var Mumford & Sons som fick äran att avsluta. Till sista extranumret innan fyrverkerierna – med en publik på långt över 100 000 människor – bjöd Mumford & Sons in ett par musikaliska gäster, bland dem deras nya favoriter, systrarna Söderberg.

”Vi fick reda på det bara någon timme innan spelningen”, säger Johanna. ”Det var typ helt oplanerat, vi hade heller aldrig hört låten i det arret”.

Låten de framförde tillsammans var Beatles ”With a little help with my friends”, fast i den ganska radikalt annorlunda version som Joe Cocker hade en listetta med 1968 och framförde på Woodstock. Onekligen en ganska passande avslutning på en stor festival

”Ok, här kommer det”, säger Klara och grimaserar när vi stirrar på hennes mobil. Kameran fokuserar på huvudsångaren Marcus Mumford, men den röst som hörs högst av alla – högre än en fågel som svalt en visselpipa – tillhör Klara Söderberg från Sverige som omedvetet gör en kongenial tolkning av texten.

What would you do if I sang out of tune,
Would you stand up and walk out on me?
Lend me your ears and I’ll sing you a song
And I’ll try not to sing out of key


Men ingen i den extatiska Glastonburypubliken brydde sig om den detaljen. Resultatet blev detsamma som alla gånger First Aid Kit gästat världsartister de senaste åren: alla älskade dem.

First Aid Kit och DI Weekend har en relation. När jag intervjuade First Aid Kit i november 2011, efter att året innan ha hört dem sjunga utan mikrofon på en privat fest, beslutade tidningen att sätta systrarna på omslaget, trots att då få hade hört talas om duon.

Genombrottsalbumet ”The Lion’s roar” gavs inte ut förrän två månader senare.

När DI Weekend fyllde 10 år den 21 september 2012 kom First Aid Kit ihåg det tidiga förtroendet och spelade på jubileumsfesten.

Som vanligt de senaste åren är systrarna i Sverige bara en kortare tid. Om några dagar inleder de ännu en stor USA-turné. Klara bor inte heller i Sverige längre utan hos sin pojkvän i Manchester. Johanna bor i en lägenhet i Vasastan.

Hur ofta pratar ni med varandra när ni bor på olika ställen?

Johanna och Klara svarar samtidigt:

”Varje dag. Hela tiden. Vi skypar och kollar läget. Vi har till och med lyckats skriva låtar via Skype”.

Efter en lunch på Tennstopet sneddar vi över Vasaparken till Dagens Industri och tidningens minimala fotostudio nere i källaren. Medan fotografen Jesper byter objektiv och höjer och sänker stativ står Klara och Johanna och sjunger. Bob Dylan? Johnny Cash? Dolly Parton?

Nej, Spice Girls. Klara och Johanna gör en perfekt ”Wannabe” där de för några sekunder förvandlas till Scary Spice och Ginger Spice. ”So tell me what I want – what I really really want”.

Spice Girls genombrottslåt ”Wannabe” är en låt de visar sig ha sjungit hundratals gånger. ”Vadå, vi växte ju upp med Spice Girls”.

När Klara och Johanna leker olika poser framför kameran – ”I wanna wanna wanna wanna, I wanna really really really wanna” – så ser man att de på sina uppsträckta långfingrar har varsin identisk tatuering. En liten pil som pekar rakt fram.

”Vår mamma ska göra en likadan”, säger Johanna.

Sen sist har också Klara en annan ny tatuering på sin underarm. En fjäder som för tankarna till indiankultur.

Vem är vem? Att avgöra vem som är Johanna och vem som är Klara har blivit vår tids motsvarighet till vem som är Björn och vem som är Benny.

En ledtråd finns i deras namn. Johanna är två bokstäver längre än Klara även i längden. Johanna är också drygt två år äldre. Johanna, ljushårig, är född i oktober 1990. Klara, mörkhårig, är född i januari 1993.

Det känns lite overkligt att kalla en 23-åring och 21-åring för veteraner i svensk musik, men det har nu gått sex år sedan de 2008 släppte sin debut-ep på Rabid Records, ett bolag som drivs av syskonen Karin och Olof Dreijer i The Knife.

För vart och ett av sina tre album har First Aid Kit lyckats ta ett jättelikt kliv framåt. Förra albumet ”The Lion’s Roar”, släppt i januari 2012, hyllades unisont som ett mästerverk. Men på kommande albumet, ”Stay gold”, som släpps den 11 juni, har de tagit ett steg till. First Aid Kit kan nu ställa sig jämsides med de legender de influerats av.

”Stay gold” är också systrarnas första album som ges ut på amerikanska Columbia Records, bolaget som gett ut Bob Dylan, Miles Davis, The Byrds, Simon & Garfunkel, Leonard Cohen, Bruce Springsteen och cirka en halv miljard artister till.

Det är en stor cirkel som sluts när First Aid Kit nu ges ut på Columbia-etiketten. När Paul Simon fick Polarpriset för två år sedan hyllade First Aid Kit honom genom att sjunga ”America”, en låt de hört i filmen ”Almost famous”.

När pojken i ”Almost famous” – den ultimata filmen om att drömma sig till en bättre plats med rockmusik – på sitt rum spelar ”America” från Simon & Garfunkels album ”Bookends”, ett album han fått av sin storasyster, så ser man tydligt Columbia Records-etiketten snurra på hans skivspelare.

Johanna: ”Det är ju skivbolagens skivbolag”.
Klara: ”Etiketten är så klassiskt snygg”.

Hur hamnade ni på Columbia?

Klara: ”Vårt kontrakt med Wichita (Londonbaserat indiebolag) gick ut. Det kontraktet sträckte sig bara över två album. Vi kollade sedan runt vilka som var mest intresserade.
Johanna: ”När vi träffade Mark Williams på Columbia (en av amerikansk musiks mäktigaste med titeln Senior VP of A&R) så kändes det helt rätt. En musiksnubbe, på riktigt, som förstår vår grej. Han hade dessutom haft koll på oss länge. Han såg oss spela redan på South by Southwest på den första USA-turnén”.

Att chefer i musikbranschen är musikintresserade på riktigt är ju dessvärre inte helt vanligt.

Johanna: ”Nej, men redan när vi kom in på Mark Williams kontor förstod vi att vi kommit rätt. Han hade fotografier på Hank Williams på väggarna. Han älskar country och är uppväxt med den musiken. Han jobbar också med artister som Jack White. Han tänker långsiktigt”.

På vilket sätt kan ett bolag uttrycka att de tänker långsiktigt?

Klara: ”Dels vilka andra artister de jämför oss med, dels att vi pratar om en karriär som sträcker sig långt fram. Vi vill hålla på med här länge. Det känns också tryggt med ett stort bolag som inte löper risk att gå i konkurs. De har råd att anställa fler, det blir mindre saker som hamnar på oss”.

Hur uppfattar man er i USA? Placeras ni i en countrykontext?

Klara: ”Nej, inte alls. Här i Sverige uppfattas vi nog mer som country medan vi i USA ses vi som indie. Mainstreamcountryn i USA är ju något helt annat”.

Johanna och Klara träffade Mark Williams på Columbias kontor i Los Angeles, en stad som de senaste åren gjort comeback och helt tagit över som musikbranschens centrum. New York och London spelar numera andrafioler, allting viktigt händer i Los Angeles.

Los Angeles renässans är en artikel för sig, inte minst för alla svenskar som numera är baserade där. I Los Angeles har First Aid Kit också sin manager, Laura Haber, som även jobbar med New York-trion Yeah Yeah Yeahs.

Johanna: ”Vi har jobbat med henne i fyra år. Det känns väldigt tryggt att ha hennes hjälp att tänka framåt”.

Hur långt framåt då? Har ni någon femårsplan?

Johanna: ”Inte så långt framåt men vi pratar redan om 2015”.

När man lyssnar på ”Stay gold” är det uppenbart hur ni hela tiden utvecklas, arbetar hårdare, förfinar och förbättrar hantverket.

Klara: ”Egentligen är hantverk ingenting vi tänker på. Vi går på känsla. Vi kan heller ingen musikteori. Här skulle det vara snyggt med… nej, vi vet inte vad det heter”.

Fast det kanske ni visst kan. Ni kan förmodligen massor om musikteori, fast ni inte har orden fört det.

Klara: ”Sant. Vi har lärt oss att känna det instinktivt. Vi har lyssnat på så mycket musik att vi känner vad som funkar. Samtidigt är jag också glad att jag inte kan sätta ord på det musikteoretiskt. Vi vet inte vad man borde göra, vad som borde vara nästan ton”.
Johanna. ”Det är andra som påpekar det. ’Jätteintressant att ni använder det ackordet efter det ackordet’. Vi bara, ok, visst”.

Jag kan inte sluta spela ”Shattered & hollow” (från kommande albumet). Om vi tar den som exempel, hur har den låten växt fram?

Klara: ”Den skrevs på GarageBand på Johannas iPad. (GarageBand är en app för Mac som fungerar som en musikstudio med försinställningar för alla slags instrument: trummor, keyboard etc). Jag satt där och spelade lite med pukor och keyboard. Jag kom på versen och sticket men sen tog det stopp. Vi gjorde inget mer tills det var deadline och Johanna jobbade vidare och kom på refrängen”.
Johanna: ”Det är alltid Klara som börjar attskriva. Vi var väldigt osäkra på om den höll. Vi trodde inte den skulle komma med”.
Klara: ”Vi saknade en riktning för låten. Sen i studion kom vi på vart vi skulle ta den: Fleetwood Mac. Det blev riktmärket. Då blev det plötsligt lättare”.
Johanna: ”Det är ett typexempel på en låt som kommit fram i studion. Man hör att den är mer producerad. Det är kul att vi tog bort gitarren i början”.

Så skrev ni inte låtar för några år sedan.

Johanna: ”Nej, då var det akustisk gitarr, inte GarageBand. Det är kul att pröva nytt, att få nya spår i huvudet, annars låter det man gör som allting annat. ”A long time ago’, den skrev du på piano, Klara.”
Klara: ”Det är intressant. Jag tror inte jag skulle ha använt de ackorden i den ordningen om jag skrivit den på gitarr. På gitarr, som jag behärskar, har jag mer givna saker jag spelar”.

Dylan började skriva låtar på piano, trots att han knappt kunde spela piano.

Klara: ”Precis så. Att försätta sig i en situation där man inte vet hur man ska tänka”.
Johanna: ”Pappa brukar säga att han tycker ’Imagine’ med John Lennon är så himla bra just för att John Lennon inte kunde spela piano. Om hade varit skola skulle han aldrig ha spelat så enkelt. Det ligger något i det”.

Ni utvecklar också hela tiden sången.

Klara: ”Det är det vi talar minst om. Vi bara gör det.”
Johanna: ”Vi kan göra svårare grejor nu. Jag byter till exempel överstämma och understämma hur som helst”.

Vad får ni för reaktioner från lyssnare?

Johanna: ”Vi kan få väldigt personliga reaktioner. Vår låt ’Blue’ handlar om en ung kvinna som förlorar sin 22-årige man i en bilolycka. Vi fick meddelade på Facebook om en kvinna som kusligt nog varit med om exakt samma sak och blev stärkt av att lyssna på låten”.

På vilket sätt har musiken hjälpt er?

Klara: ”Oj. Jättemycket. Musiken har gjort att vi har en plats.”
Johanna: ”Att vi har ett syfte. Vi får så mycket tillbaka”.

(slut)