Folkrock: Den oväntade trenden
Överallt dessa barfotakvinnor med akustiska gitarrer. Överallt dessa druider som sjunger i skägget. Överallt denna viskande, hyssjande och lägereldssprakande folkmusik. Varför? Och varför just nu? Från Elle, majnumret.
Varför folkrocken kommit tillbaka
Text: Jan Gradvall
Det brukar sägas att popmusiken speglar sin tid. Det är inte så lätt att förstå det när man tittar på de senaste två årens skivutgivning.
Trots att datorns klocka anger att året är 2006 – trots att det är 37 år sedan människan gick på månen – så beter sig musiken plötsligt som vi levde på medeltiden.
Överallt dessa barfotakvinnor med akustiska gitarrer. Överallt dessa druider som sjunger i skägget. Överallt denna viskande, hyssjande och lägereldssprakande folkmusik.
Vad är det som hänt? Har någon slutligen uppfunnit en tidsmaskin men skrivit en siffra fel och släppt av oss i fel århundrade?
Det är onekligen förvirrande när halva popvärlden ser ut som de anlitat Ronja Rövardotter som stylist. Men även denna trend är faktiskt, på ett bakvänt vis, helt logisk och typisk för vår tid.
Denna nya våg av folkrock musik är nämligen ett resultat av den nya alternativkultur som skapats genom bärbara datorer.
I musikbranschen talar man nu om ”folktronica”, en variant på electronica, eller helt enkelt bara, ”laptop folk”.
Unga kvinnor och män utnyttjar den billiga och bärbara teknikens möjligheter och spelar in sina skivor i sovrum eller sommarstugor. Närheten till naturen smittar av sig på musiken. Soundet är akustiskt, närmast organiskt.
Och musiken ger samma både lugnande och hypnotiska effekt som en inbunden roman där folk springer omkring på ödsliga hedar (systrarna Brontë). Perfekt att dricka te till.
En stor del av dessa folktronica-artister har också rötter i en rörelse där man för tio år sedan inte sprang men dansade på samma hedar. I en artikel i tidningen Word får den brittiska sångerksan Nancy Wallace, känd från The Memory Band, frågan om varför många som på 90-talet sprang på ravefester nu sitter hemma och gör akustisk musik på sina datorer.
Nancy Wallace: ”Det är möjligt att folk efter att ha lyssnat så mycket på elektroniska grejer känner ett behov av låtskrivande igen. Men jag tror det har mer att göra med att alla rejvare fyllt 30. Då är det mycket enklare att erkänna att du i hemlighet gillat dina föräldrars skivor med Martin Carthy och Bert Jansch. Vad klubbkidsen tillfört folkmusiken är en kunskap om sovrumsstudion, att du kan göra egna hemmainspelningar och få det att låta superbt.”
Den nya intresset för folkrock handlar inte om nostalgi utan om att gå framåt genom att gå bakåt. Att hitta nya idéer genom bläddra sig tillbaka i skivbörsarnas backar till dammiga LP-skivor som ingen brytt sig om på 30 år.
Engelsmannen Andy Votel, kompis till Badly Drawn Boy, var den första som gjorde en samlingsskiva med fynd från gamla flummiga folkmusikskivor. Titeln på samlingsskivan, ”Folk is not a four letter word”, påminner om att folk så sent som för två år sedan var ett skällsord.
Inledningen på skivan sätter tonen både för samlingen och hela denna trend. En viss Carol Batton från Manchester, en kvinna i virkad basker och gigantiska bokmalglasögon, läser en dikt om – ett bi. På frågan om var man helst bör lyssna på skivan svarar Andy Votel: ”I en trädgård, eller åtminstone utomhus.”
Folkmusik har varit trendigt två gånger tidigare i pophistorien. Första gången var tidigt 1960-tal, innan Beatles slog igenom. Caféerna i Greenwich Village, New York, var överfyllda av idealister som trodde att man kunde förändra världen med en akustisk gitarr.
Kvinnorna hade lika långt, rakt, blankt hår som Joan Baez. Männen försökte se ut som de sovit på godståg. Den trenden dog 1965 när Bob Dylan vägrade fortsätta vara dessa språkrör och på Newport-festivalen drog på sig en elektrisk gitarr och rockade bort korna från hagen.
Andra gången folkmusik var i ropet var under hippie- och vänstereran i början av 1970-talet. Sett Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”? Precis den känslan förmedlar den svenska folkrock som gjordes under dessa år. Uppfodrande ballader som luktar linsgryta, blöta raggsockor och vill kramas lite för länge
Denna tredje revival, som vi alltså upplever just nu, är även den djupt misstänksam mot allt som kan kallas kommersiellt, men saknar i övrigt de uttalade politiska budskap som funnits under de två föregående folkvågor.
Kieran Hebden, som gör folktronica under namnet Four Tet, har sagt: ”The inspiration is the sound, not folk music as a way of life.”
Men vad som går ändå igen är bohemestetiken (och linsgrytorna). När unga i dag letat gammal folkrock på skivbörsar har skivomslagen varit en lika viktig inspirationskälla som musiken.
Googla fram omslaget till Incredible String Bands album ”Hangman’s Beautiful Daughter” från 1968. Bandmedlemmarna ser ut som narrar och gycklare. De ser ut som i dag hypade unga artister som Devendra Banhart och systrana CocoRosie.
En annan term som använts för att beskriva de nya artister som håller på att ta över i media är ”new bohemians”. Amerikanen Devendra Banhart personifierar det uttrycket.
Exotisk barndom i Caracas, Venzuela. Utbildad på konstskola i San Fransisco. Gatumusiker i Paris. Spelat in demotejper med dålig ljudkvalitet. Grattis, du är den perfekta popstjärnan för 2000-talet.
Devendra Banhart är också ett exempel på hur modevärlden och musikvärlden här flyter ihop. Musiker och fotomodeller har alltid velat byta liv (och sängar) med varandra. New bohemians är musikens motsvarighet till modets bohemian chic.
Och överallt, från catwalk till skivstudior, går nu alla omkring barfota.
Fast den nya folkrocken skulle aldrig själv erkänna att den är trendig eller till och med omvänt glamorös. Tvärtom ser den sig som antitesen till allt som har med karriärhets och jakt på berömmelse att göra.
Ingen artist respekteras lika mycket i dessa kretsar som Vashti Bunyan.
1965 var Vashti en ung hipp tjej i London. Hon backades upp av Rolling Stones manager. Mick Jagger och Keith Richards specialskrev hennes debutsingel.
Men Vashti Bunyan vände sedan plötsligt den ytliga popvärlden ryggen. I stället gav hon sig iväg med häst och vagn – jo, bokstavligen – för att inleda en två år lång till resa till lugnet på yttre Hebriderna.
Under sin exil övertalades Vashti Bunyan av producenten Joe Boyd att spela in ett enda album, ”Just Another Diamond Day”, som gavs ut 1970. Denna länge sällsynta skiva, nu återutgiven på CD, är något av en heliga gral för den dagens laptopbärande folkkonnässörer.
Joe Boyd är övrigt ett namn att lägga på minnet för den som vill leta efter rötterna till laptop folk. Han har producerat alla de bästa och viktigaste artisterna i genren: Nick Drake, Incredible String Band, Fairport Convention, Kate & Anna McCarrigle (Kate är mamma till nybohemen Rufus Wainwright), Richard & Linda Thompson och, inte minst, Vashti Bunyan.
Efter ”Just Another Diamond Day” återgick Vashti Bunyan till sin mytomspunna exil från media. Vandrade hon på hedar? Rensade hon organiska grönsaker? Lagade hon sin hästkärr? Oavsett vilket beslutade hon sig för att det efter 35 års betänketid slutligen var dags för en andra comeback.
Uppmuntrad av laptopgeneration släppte Vashti Bunyan i höstas uppföljaren ”Lookaftering”, en stillsam skiva med en hare på omslaget. Devendra Banhart finns förstås med som gäst på skivan. Likaså Joanna Newsom, en annan nybohem, som blivit känd för att hon gör drömlik musik på harpa.
Hur har då denna udda, viskande, ibland knappt hörbara musik kunnat få så stort genomslag? Varför har samtidens hippaste tagit den till sitt hjärta?
En förklaring är att det är precis så långt bort ut i marginalerna – ut till hedarna – som man i dag måste söka sig för att hitta musik som är alternativ i ordets verkliga betydelse.
Begreppet alternativ rockmusik har förlorat sin betydelse. Det så kallat alternativa är bara ett alternativt sätt att marknadsföra nya artister.
Men i artister som Vashti Bunyan lever fortfarande drömmen kvar om den äkta och oförstörda musiken. Musik lika självklar som sol, vind och vatten.
Det är ingen tillfällighet att de mest omtalade nya artister i genren inte kommer från storstadsmetropoler utan från vindpinade byar i Wales och Skottland. I den lilla fiskebyn Anstruther i Fife, Skottland, finns till exempel Fence-kollektivet med artister som King Creosote och Lone Pigeon.
Att gå över till folkrock är också något av en mognadsfråga.
Rockkritikern Andres Lokko har det senaste året skrivit mer om folkrock än någon annan musikgenre. Lokko har även gett ut egen samlingsskiva med både gammal folkrock och nyinspelad laptop folk.
I förordet till skivan citeras forne Pavement-sångaren Stephen Malkmus: ”När jag var 16 år fanns det inte en chans att jag skulle ha lyssnat på skrovliga brittiska trudadurer som sjöng om mörkögda sjömän och kvinnor som heter Molly. Men nu, när jag fyllt 30, framstår till och med heliga kor som Stooges och Television som förutsägbara.”
Andres Lokko skriver själv i samma förord om sin egen skepsis mot genren som tonåring: ”Jag klarade inte av rösterna, ansiktsbehåringen eller den kompletta respektslösheten mot skräddaryrket.” Tre månader efter att han skrev det hade Andres Lokko sparat till helskägg.
Folkrock är slow food i stället för fast food. Folkrock är naturmedicin. Folkrock är musikens Proviva.
Brukar din mage säga ifrån under arbetsdagens värsta stresstimmar? Ta på dig hörlurar och neutralisera syraattacken med lite Incredible String Band.
(slut)