Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 maj
Krönika
Jan Gradvall
Ett kassettband som fastnar i en bilstereo och tvingar föraren att ofrivilligt lyssna på det hundratals gånger. Det är startpunkten för det svenska musikundret.
De senaste 15 åren har de största låtskrivarna och producenterna inom popmusik varit svenskar.
Hela denna utveckling kan spåras tillbaka till Denniz Pop, riktigt namn Dag Krister Volle (1963-1998), som gick bort i cancer endast 35 år gammal, precis när allting började hända.
Alla de svenskar som i dag skapar hitlåtar åt popvärldens allra största gör det i Denniz Pops anda och arbetar efter hans metod.
Jag kände inte Denniz Pop men träffade honom några gånger. Att vi föddes samma år har för mig blivit en påminnelse om att livet bara är till låns.
Denniz Pop började som discjockey. Han slog igenom som producent åt Dr Alban. ”It’s my life”, från Dr Albans andra album, blev Denniz Pops första europeiska listetta.
Den första artist som tog sig till Billboardlistans förstaplats tack vare Denniz Pop var Ace Of Base. Göteborgsgruppen skickade en demotejp till Denniz Pop som lyssnade på den i sin bil.
Dagge, som hans vänner fortfarande kallar honom, var inte imponerad av vad han hörde. Låten hette ”Mr Ace” och innehöll ett parti där Ulf Ekberg rappade.
Men när kassetten fastnade i bilstereon lyssnade han på den hundratals gånger och började inse att den faktiskt hade något. Denniz Pop tackade ja till uppdraget att producera. ”Mr Ace” blev ”All that the wants” – utan rappande – och resten är pophistoria.
Att denna historia är sann får jag verifierat av Denniz Pops lärljunge Max Martin. Han är säker på detaljerna utom märket på bilen. ”Men jag vill minnas att det var en vit sak av japanskt ursprung”.
I fjol startades Denniz Pop Awards till hans minne. Årets gala hålls på Berns salonger den 12 juni.
Denniz Pop Awards är ett initiativ av forna producenter på Cheironstudion (hitfabriken vid Fridhemsplan som Denniz Pop startade), kollegor, vänner och familj till Denniz Pop.
”Tanken är att stötta nya talanger inom musikindustrin att ta vid där Denniz Pop slutade och hålla arvet vid liv”, säger en av initiativtagarna Jacob Schulze.
I samma anda som en gång Ace of Base har hoppfulla talanger skickat in sina låtar. Juryn består några av världens mest framstående producenter. De utvalda får stipendier från stiftelsen.
När vinnarna presenteras den 12 juni hålls även en insamling för Denniz Pop Awards stiftelse vars uppdrag går ut på att stötta Radiumhemmet, Sveriges första behandlingshem för cancersjuka.
Jacob Schulze var med på Cheirontiden. Tillsammans med Denniz Pop och Max Martin skrev och producerade han b.la ”Slam dunk (da funk”) åt engelska pojkbandet Five.
När Denniz Pop fick frågan vad han själv rankade som sin största framgång svarade han: ”Att veta att miljoner fötter dansar till mina låtar en fredagkväll”.
Denniz Pop hade absolut gehör för vad som får en låt att fungera. Men hans kanske allra största bidrag till pophistorien är hans arbetsmetod. Denniz Pop såg musikskapande som ett lagarbete, ett prestigelöst sätt att arbeta som skiljer sig från den mer hierarkiska strukturen i USA och England.
”Dagge tog hela tiden in nya talanger”, säger Jacob. ”Han var helt öppen och omgav sig med människor som kunde andra saker än han själv. Alla hjälpte alla. Ett mentorskap som alla efterföljare inspirerats av och som vi vill hålla levande med priset”.
(slut)
Fotnot: Efter att krönikan publicerades i fredags hörde Cheiron-producenten Per Magnusson av sig. Han mindes bilmärket: Nissan Micra.
+
GRADVALLS VAL
TV
”Louie”, FX. Louis C.K. är vår tids allvarligaste och roligaste komiker. Han har aldrig varit bättre eller konstigare än i den nya fjärde säsongen av sin tv-serie. Komik lika fri som jazz.
RADIO
P2 Dokumentär, ”Planeta Brasil”. Med start söndag 14.00 gör musikjournalisten och Brasilienexperten Åsa Veghed tre dokumentärer om hur fotbollen och musiken blivit Brasiliens identitet.
TV
”Million Dollar Listing”, TV3, måndagar 20.00. New Yorks mest kända svenskar just nu är Henke Lundqvist och Fredrik Ekelund. Avsnittet i säsong 3 har titlar som ”Bidding War Bitches” och ”There’s no crying in real estate”.
+
BONUS NR 1:
”We are the flowers in your dustbin”. Vi är blommorna i din soptunna. Det är en drabbande textrad, hämtad från Sex Pistols låt ”God save the queen”. Textraden blir ännu mer drabbande om man tatuerar in den tvärs över hela pannan i versaler.
En bild på en ung man med just denna tatuering i pannan pryder omslaget till Derek Ridgers ”78-87 London Youth” (Damiani), en av de mest gripande fotoböcker jag sett på många år.
Den engelske fotografen Derek Ridgers sysslar med social dokumentation i rakt nedstigande led från amerikanska mästare som Diane Arbus, Richard Avedon (”In the American West”) och Mary Ellen Mark.
Att Derek Ridgers ännu inte omnämns i det sammanhanget beror sannolikt på att hans miljöer ansetts ytligare: Londons klubbvärld, under åren 1978 till 1987.
På ett plan är fotoboken en dokumentation av Londons alla subkulturer från denna tid: punkare, skinheads, mods, new romantics, rockabillys, rockare, goter. Utseendemässigt olika människor som inuti ändå var väldigt lika. Ingen hade några pengar, alla köpte sina kläder begagnat, de gick på samma klubbar där de sedan dansade sida vid sida.
Men på ett djupare plan ger dessa raka porträtt också en inblick i själen på dessa unga människor. De ansikten som tittar in i kameran är modiga, vackra, rädda, sårbara.
Den unge mannen med tatueringen i pannan har en t-shirt med David Bowie, den stora förebilden för alla vilsna själar i klubbnatten. Precis som i Bowies låt ”Heroes” har de klätt upp sig tänderna för att ”just for one day” bli hjältar i sina egna liv.
Några av dem blev berömda, några av dem lever inte längre. I Derek Ridgers hamnar de sida vid sida och blir hjältar för evigt.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Som hängiven tidningsläsare och journalist med flera decenniers medverkan i magasin har jag en tendens att spara fler magasin än vad jag får plats med. I samband med en renovering hemma rensade jag ut hälften av alla magasin jag ekorrat, men jag sparade alla de bästa årgångarna av Index.
Jag är väldigt glad för det när jag bläddrar i den nya coffee table-bok som dokumenterar och hyllar denna legendariska tidning: ”Index A to Z” (Rizzoli) med undertiteln ”Art, design, fashion, film and music in the era”.
Index startade i New York i februari 1996. Tidningen speglade den kulturella nybyggarandan under de år runt millennieskiftet då papper ännu var ett intressantare forum för nya idéer än nätet.
Index skrev om nya skivbolag som Kill Rock Stars, nya filmare som Toddy Haynes och nya anti-glamorösa modeskapare som Marc Jacobs.
Layouten var enklast tänkbara. Typografin förde tankarna till akustiska skrivmaskiner. Fotografierna var i samma anda – blixt, inget smink – av nya fotografer som Terry Richardson, Wolfgang Tillmans och Juergen Teller.
Index var för 1990-talets New York vad Andy Warhols tidning Interview var för 1970-talet. Jag blev själv så tagen av tidningen att jag under ett New York-besök någon gång runt millennieskiftet gick upp på redaktionen i Chelseas för att köpa på mig alla gamla nummer jag missat. När jag väl var där tyckte det var så exotiskt med ett besök från Sverige att jag fick dem.
Denna era man nu återuppleva genom en coffee table-bok som gör rättvisa åt Index både i format (samma som tidningen) och i form.
Index sätt att göra intervjuer påminde om dagens podcasts som ”Värvet”; möten snarare än intervjuer: långa samtal med förgreningar framåt och bakåt, ofta mellan människor som var kollegor
I ett nummer från 2001 gjorde fotografen Juergen Teller en intervju med musiken Björk som året efter i sin tur intervjuade modeskaparen Alexander McQueen och i den intervjun refererade till en annan Index-intervju med arkitekten Rem Koolhaas.
På detta sättet vävdes en kreativ spindelväv, evigt fascinerande och inspirerande.
Jan Gradvall