Omstart: Hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan
Det kommer att komma punkter i vår karriär då vi inser att vi kört fast och våga erkänna att vi misslyckas. Ögonblick som kräver att vi släpper allt vi tagit för givet och vågar göra en omstart. Artikel från DI Idé, publicerad våren 2014.
Text: Jan Gradvall
Alla gör vi samma misstag. När vi efter många års slit till slut kämpat oss fram till en upphöjd position i karriären så tror vi att det kommer fortsätta så. Nu rullar det på.
Men det blir sällan så. Det upphöjda varar aldrig för evigt. Saker vi inte kunnat förutse kommer emellan. Du kanske blir uppsagd. Det kommer någon yngre som gör ditt jobb bättre. Din yrkeskår kanske blir obsolet på grund av en ny teknik.
Det kommer att komma punkter i vår karriär då vi inser att vi kört fast och våga erkänna att vi misslyckas. Ögonblick som kräver att vi släpper allt vi tagit för givet och vågar göra en omstart. En omstart som just genom att vi aldrig glömmer panikkänslan av bottenkänning kommer ut starkare på andra sidan.
För Frank Sinatra kom det ögonblicket i Finspång våren 1953.
På 1940-talet var Frank Sinatra sin tids Backstreet Boys eller One Direction. En tonårsidol som skapade hysteri när han visade sig. I maj 1941 blev han framröstad till Amerikans populäraste sångare. Vid en konsert på Paramount Theatre i New York i december 1942 blev 35 000 tonårsflickor utan biljett och stod arga utanför och skapade kaos och trafikstockningar.
Tiden som idol höll i tio år. Därefter började luften pysa ur framgångsbubblan. Hans publik växte upp och gick vidare. Nästa kull tonåringar hittade andra idoler.
Våren 1953 var storhetstiden var över. Ingen räknade med att han skulle nå toppen igen. Hans stämband blödde, utslitna på grund av överansträngning. Frank Sinatra var en 37-åring somt tiden sprungit ifrån.
Det blev aldrig så tydligt som när han våren 1953 framträdde i Finspångs Folkets Park, i dag en äng och några buskar. En förkyld Frank Sinatra sjöng framför en oimponerad östgötsk publik som inte tyckte han var värd entrépriset på fyra kronor, skyhögt över normalpriset på 1.50.
Enligt legenden sjöng Frank Sinatra i Finspång för 44 personer. 2003 gjorde Olle Häger 2003 tv- dokumentären ”Frank Sinatra glömde aldrig Finspång”. Som god god journalist gick han så långt i sin research att han letade reda på Folkets Parks bokföringsbok. Vad han upptäckte var att som så ofta annars så hade myten blivit bättre än verkligheten: antal betalande var faktiskt 537.
Vad tiden hade glömt bort var också att Frank Sinatra under samma loserturné i Sverige också delvis fått revansch när han några kvällar senare, med rösten intakt, sjöng för en storpublik på Skansen i Stockholm.
Men våren 1953 var verkligen hans absoluta lågpunkt. Året innan hade Frank Sinatra förlorat både sin tv-show och sitt skivkontrakt. Världens kanske genom tiderna största artist utan skivkontrakt. Det låter helt osannolikt i dag men så var det våren 1953. Columbia och MCA fimpade Sinatra.
Vändpunkten kom när den 37-åriga Frank Sinatra slutade försöka få liv i sin gamla karriär, gjorde en omstart och började arbetet med att försöka få en ny.
1953 lyckade den överåriga tonårsstjärnan mot alla odds, kanske med sina maffiavänners hjälp, få en seriös skådespelarroll i Pearl Harbor-dramat ”Härifrån till evighet”. Frank Sinatra var så övertygande att han vid Oscargalan våren 1954 tog hem statyetten för bästa biroll.
I samma veva fick Frank Sinatra ett nytt kontrakt med Capitol Records. Det var på Capitol Records med start 1954 och framåt som Frank Sinatra började göra de album som vi idag förknippar med hans storhetstid.
Det var helt ny Frank Sinatra som klev fram till mikrofonen, stukad men starkare, som sjöng mognare sånger med en mörkare underton; inspelningar som visat sig vara outslitliga. På album som ”Song for young lovers” (1954) och ”In the wee small hours” (1955) stod Frank Sinatra på omslagen ensam under gatlyktor i New York-natten.
Frank Sinatra var nästan 40 år när han slutligen blev Frank Sinatra.
Ingen kan jämföra sig med Frank Sinatra, men vi är många som upplevt ett Finspång, en plats och tid där vi känt bottenkänning och tvingats göra en omstart.
Vid decennieskiftet mellan 1980-talet och 1990-talet hade jag mitt Finspång. Efter några år i uppförsbacke hade jag lyckas etablera mig som musikjournalist. Jag kände att nu rullar det på.
Under en julfest kom sedan beskedet: musiktidningen Slitz, som var min huvudarbetsgivare, gick i konkurs. Det var inte heller första gången tidningen gick i konkurs utan andra gången inom loppet av ett par år, med ett ägarbyte däremellan.
Åren som låg framför mig var inte längre år då jag inte behövde bekymra mig för min inkomst.
Jag bestämde mig under de sömnlösa vinternätterna för att aldrig mer vara beroende en enda tidning eller ett ända ämne. Jag breddade mig, gav mig på ämnen jag inte behärskade, jobbade på hantverket.
Vad jag skrev de närmaste tog tre gånger så lång att göra klart, trots att betalningen fortfarande var densamma. Men jag förstod att jag inte längre kunde leva på gamla meriter utan var tvungen att skaffa mig nya.
Jag hade också på nära håll bevittnat vad som hänt med min pappas bransch och hans sätteri.
Fram till slutet av 1980-talet var ett sätteri en outbytbart mellanled mellan skriven text och trycksak. Alla som arbetade med text och alla former av trycksaker, inte minst reklambyråer som då hade sin storhetstid, var beroende av sätterier och deras dyra maskiner och yrkeskunskap. Sen kom en uppfinning som hette persondator.
En som nyligen upplevt sitt Finspång är den engelske författare och journalisten Tony Parsons.
Jag har läst Tony Parsons hela mitt liv. I slutet av 1970-talet var han en av stjärnskribenterna på New Musical Express och intervjuade och hängde med band som Sex Pistols och The Clash.
Tony Parsons skrev även skönlitteratur. 1999 gav han ut romanen ”Man and boy”, baserad på sina egna erfarenheter om att efter en skilsmässa ensam ta hand om sitt barn.
”Man and boy” träffade en nerv i samtiden och blev en enorm succé. De kommande åren sålde den i två miljoner exemplar.
”2001 var det som allra bäst, då var jag verkligen toppen”, säger Tony Parsons i dag. ”Samtidigt som ’Man and boy’ låg etta på pocketlistan i Storbritannien gick uppföljaren ’One for my baby’ in som etta på hardbacklistan”.
Det blev aldrig bättre än så. Tony Parsons fortsätta att skriva böcker i ungefär samma stil, med relationer i fokus. Men varje ny bok han släppt fick färre läsare än den innan. Botten nåddes sommaren 2012.
Romanen ”Catching the sun”, utgiven i maj 2012, blev Tony Parsons Finspång. Den gavs ut och lästes av ungefär lika många människor som satt med armarna i kors och blängde på Frank Sinatra i Folkets Park.
Tony Parsons, född 1953, var plötslig en dinosaurie, en varelse utan förmåga att överleva i ett nytt klimat. En föredetting med sin storhetstid bakom sig. De intervjumikronfoner som tio år tidigare sträckts fram under hans haka sträcktes nu framför under yngre hakor.
”Alla tror att en karriär kommer att vara för evigt”, säger Tony Parsons när jag träffar honom på en av hans stamställen i hans hemkvarter i Hampstead i London. ”Det är inte så. Titta på alla smeder som var övertygade om att de hade ett yrke för livet eftersom alla ju alltid kommer att behöva hästskor”.
Tony Parsons har beställt boeuf bourguignon. Han äter långtsamt med gaffel och tittar ut genom restaurangfönstret på folk som efter lunch skyndar i väg mot jobb som bara tiden vet om de kommer att få ha kvar.
”Saker och ting förändras. Vad du kan, vad du lever på, det kan tas över av annan teknologi eller andra personer. Min mamma hade sex bröder. Nästan alla jobbade på Fleet Street inom tidningsindustrin. Vad hände? Alla hennes bröder förlorade sina jobb. Det kan drabba vem som helst, när som helst”.
Det har blivit väldigt tydligt i vår egen bransch, journalistiken.
”Verkligen. Av alla journalister jag känner som förlorat jobbet de senaste fem åren så har ingen av dem fått ett nytt jobb på en tidning. En del har gått i pension i förtid. De som fått nytt jobb har fått det inom andra branscher, dotcom eller tv. Men inte heller i tv finns det garantier. Jag har vänner i 50-årsåldern som blivit ersatta av 25-åringar som gör deras jobb hälften så bra men för en fjärdedel av pengarna. Det är så det fungerar, det är inget man kan göra något åt”.
Tony Parsons, den gamla punkaren som en gång intervjuade The Clash i tunnelbanevagn (den bandade intervju finns på singel som New Musical Express gav ut), torkar sig om munnen med servetten och dricker lite bubbelvatten.
Jag och de flesta andra på restauranger dricker öl eller vin. Vid hans fötter ligger hans träningsväska från boxningsträningen.
”Förutom den praktiska delen med att förlora jobbet, oron för att kunna betala sina räkningar, så finns det också en psykologisk aspekt. Att känna sig bortvald, värdelös. Det är ett sår som kan ta lång tid att läka. Jag har många runt omkring mig som kämpar med det, kampen mot bitterheten”.
”Om det är någon gång jag alltid ser till att ringa gamla vänner är de förlorar jobbet. Skilsmässa, det är inte lika farligt. Det har till och med hänt att jag dröjt med att ringa när någon blivit allvarligt sjuk. Sjukdom känns som något för familjen i först hand. Men när någon förlorar jobbet så har jag lärt mig att ringa direkt. Alltid”.
Att inleda en artikel om Tony Parsons med en Frank Sinatra-historia är passande av flera skäl. Sinatra är en av Parsons två husgudar som han alltid återkommit till. Den andra är Muhammad Ali.
Romanen ”One for my baby” är uppkallad efter en av Sinatras mest kända inspelningar. Huvudpersonen i boken lyssnar också hela tiden på Sinatra och har hans röst som stöd.
I januari i år skrev Tony Parsons en krönika i magasinet i GQ om att komma igen efter ett misslyckande där han nämnde just bland annat Frank Sinatra och Muhammad Ali som upplyftande exempel.
Mellan 25 och 28 år, de år som en boxare når sin fysiska toppform, var Muhammad Ali förbjuden att boxas. Hans licens drogs in när han vägrade registrera hos armén med risk för att skickas till Vietnamkriget,
När Muhammed Ali gjorde comeback hade han förlorat sin blixtrande snabbhet – en kom aldrig tillbaka – men vid sin omstart vann han något annat. Han var klokare i ringen.
”Vad man förlorar när man blir äldre är ungdomens kaxighet, känslan av odödlighet”, säger Tony Parsons. ”Men vad man vinner är visdom. När Ali och Sinatra kom tillbaka kompenserade han sin förlorade snabbhet med en annan sorts mod. Insikten att man är såbar är kan man omvandla till att tänka smartare. När vi i dag tänker på Ali och Sinatra tänker vi främst på åren efter deras omstarter. De kom ut starkare på andra sidan”.
Tony Parsons var 58 år sommaren när hans bok ”Catching the sun” totalfloppade. Vad skulle han göra i stället?
Att göra en omstart blir svårare ju äldre man blir. Ditt samlade värde på arbetsmarknaden kan plötsligt vändas mot dig eftersom nu är dyrare att arbeta med än yngre och oetablerade.
Om det gäller ett chefsjobb kan det gälla en förväntad lön. I fallet Tony Parsons, före detta bestsellerförfattare, så gällde det förväntan på högt förskott för nya böcker. Från att vara en tillgång för sitt förlag blev han nu en belastning: det var billigare att bli av med honom.
Vad han beslutade sig för att göra var att fortsätta skriva – ”Det är ju det jag kan” – men att skriva något helt annat.
”Jag beslutade mig för att chansa. I England var vi ett system där du kan casha in 25 procent av din ihopsparade pension i förtid. Jag gjorde det. Jag sade till min fru och att nu tar jag pengarna och investerar i mig själv. Jag visste hur svårt det är. Unga som skriver förstår inte hur liten chansen är att någon på ett förlag ens läser vad du skrivit. Jag har sett högarna med olästa manus på bokförlagen”.
Tony Parsons ägnade sitt första år med förtidsuttagna pensionspengar åt att tänka vad han ville och kunde skriva.
En inspirationskälla var Jim Grant, en annan författare som upplevt sitt Finspång och som är jämngammal med Tony Parsons.
Jim Grant, född 1954, trodde han hade sig framtid tryggad inom televisionen. Han arbetade på Granada Television i Manchester. Men 1995 fick han plötsligt sparken på grund av omstruktureringar i företaget.
Vad skulle han göra? Jim Grant, arg och besviken, beslutade sig för att börja skriva. Kanske kunde han kanalisera en del av sin ilska i skrivandet?
När han och hans fru efter hans avsked var och handlade i en supermarket på engelska landsbygden sträckte han sig och plockade ned varor på en hylla som ingen annan nådde. Jim Grant är lång. Hans fru sade: ”Hey, if this writing thing doesn’t pan out, you could always be a reacher in a supermarket”.
Jim Grant blev inte arg. Han fick en idé. Var inte Reacher ett bra namn på en karaktär? Och vore inte Lee Child ett cool namn på en författare.
Jim Grant antog författarnamnet Lee Child och började skriva thrillers om Jack Reacher, en hämnare utan befriad från det gamla livets bördor. Han har inga kreditkort, inga nycklar. Trots att Jim Grant bodde i England lät han Jack Reacher verka i USA.
Den första boken gavs ut 1997 och resultatet blev starten på av en bokhistoriens mest lönsamma thrillerserier. I september kommer den 19:e Jack Reacher-boken. Serien har nu även filmatiseras med Tom Cruise i huvudrollen.
”Jack Reacher-böckerna var en av mina startpunkter”, säger Tony Parsons. ”Den andra var Ian Fleming. Jag träffade Sam Mendes, som jag känner lite grann, på en filmvisning i Soho. Han berättade att den nästa film han skulle göra var en James Bond-film (”Skyfall”) och att han ville gå tillbaka till känslan i böckerna där Bond är råare, mer sammansatt. Vi började prata om Ian Fleming om hur vi både hade läst dem som barn. Jag läste alla de böckerna när jag var typ 11-12 år och älskade dem. Efter mötet med Sam Mendes blev jag inspirerad och började läsa om alla Bond-historierna igen, från första romanen till den sista novellen. Jag började forma en idé om vad jag själv ville skapa för en karaktär”.
Resultatet har blivit Max Wolfe, en ung polis i London som både är en ventil för att kanalisera Finspång-ilskan och som bygger på olika delar av Tony Parsons eget liv.
Tony Parsons beställer en trippel espresso, precis det som är Max Wolfes svarta bensin i den första Max Wolfe-romanen som ges ut i England i maj.
”Det första seriösa reportage jag skrev som journalist, det första som inte byggde på att jag hängde med rockstjärnor hela nätterna, handlade om unga poliser på polisstationen West End Central på Savile Row, London W1. Jag var utskickad på uppdrag av Elle där en kompis till mig jobbade. Hon visste att jag var i desperat behov av uppdrag, jag kände att tiden som musikskribent var förbi och ville göra annat”.
”Jag åkte till polisstationen och hängde med de unga poliserna och skrev om deras vardag. Förrförra sommaren började jag tänka på det där reportaget igen. Poliserna var ungefär i samma ålder som jag själv var på den tiden och de rockstjärnor jag skrev om. Men till skillnad från oss hade inte valt sina yrken av egoistiska skäl. De vill inte bli kända och rika och ta droger. Deras motiv var något annat. De hade ett patos. Så när jag skapade Max Wolfe beslutade jag mig för att han skulle jobba där.”
Polisstationen finns fortfarande kvar. Efter att jag intervjuat Tony Parsons går jag dit och tittar. Bland de exklusiva skrädderierna och märkesbutikerna på Savile Row finns en polisstation med en blå lampa som lyser utanför. På samma gata gjorde Beatles i januari 1969 sitt allra sista liveframträdande på ett tak, fakta som den gamle rockjournalisten Tony Parsons förstås nämner i boken.
Tony Parsons debutbok som deckarförfattare heter ”Murder bag”. Polisen Max Wolfe är ensam pappa med ett litet barn, precis som i ”Man and boy”, fast i detta fall en dotter. På sitt boxningsgym lyssnar han på The Clash och The Jam. Bokens spelplats är det London där Tony Parsons alltid bott och verkat. Boken präglas av adrenalin och framåtrörelse från den första sidan till den sista. Det är verkligen som att läsa en pånyttfödd författare.
”Jag skrev klart ’Murder bag’ under ett år på egen hand, utan förskott”, säger Tony Parsons. ”Jag skaffade en ny agent och skickade henne manuset en måndag. Hon läst boken samma kväll och natt. På tisdag skickade hon ut boken till förlag. På onsdagen hade jag ett sjusiffrigt kontrakt på tre Max Wolfe-böcker”.
Tony Parsons är nu kontrakterad till Random House, vilket ironiskt nog var det förlag som delvis skapade hans Finspång.
Att hans roman ”Catching the sun” totalfloppade sommaren 2012 hade samband med att det var den sommaren ”Fifty shades of grey”-böckerna som slog igenom och dränkte hela bokmarknaden i övrigt. ”Fifty shades of grey”-trilogin är i dag uppe i ofattbara 100 miljoner exemplar.
Tony Parsons avslutar sin trippla espresso och vi går ut i Londons vårsol. Hur mycket ”Murder bag” kan tänkas sälja när den ges ut i maj har han lärt sig att inte spekulera i, men han har fått bästa tänkbara start. Till bokomslaget har han just fått ett citat av Lee Child som läst boken och kallar den ”Spectacular”.
”Vad jag har lärt mig under den här resan är att man måste vara hänsynslös med sin karriär”, säger Tony Parsons. ”Du gör aldrig en omstart för att känner för det. Du gör det för att du måste. Och det är först då man vågar riskera vad man byggt upp och pröva något helt nytt”.
(slut)
ANDRA PERSONER SOM UPPLEVT SITT FINSPÅNG
Robyn
Finspång: 2002.
Efter succén som tonårsartist på 1990-talet var Robyn fortfarande stor i Sverige men internationellt svalnade intresset snabbt. Hennes andra från 1999 gavs inte ens ut i USA. Vid lanseringen av tredje albumet, ”Don’t stop the music” från 2002 kände Robyn att ingen runt omkring henne hade en aning om vad hon ville som artist.
Omstart: 2005.
Robyn köpte loss sig från sitt skivkontrakt för dyra pengar. Hon började om från början med eget skivbolag och nya människor runt omkring sig. Därefter spelade hon det musikaliskt vågade ”Robyn” från 2005 där även titeln var en symbol för hennes omstart. Robyn blev Robyn 2.0
Steve Jobs
Finspång: 1985
Steve Jobs startade Apple i sina föräldrars garage när han var 20. När han var 30 trodde han att hade sig framtid utstakad, men fick sparken från sitt eget företag. ”Vad som varit fokus i hela mitt vuxna liv var plötsligt borta”.
Omstart: 1997
Efter att han fick sparken från Apple startade Steve Jobs bolaget NeXT, dataföretag som lade grunden för det som tio år senare blev Mac OS X. Han utvecklade även animationsföretaget Pixar. 1997 återvände Steve Jobs triumfartat till det företaget han startat. Det var nu Apples verkliga storhetstid började.
Gudrun Schyman
Finspång: 2003
1996 gick Gudrun Schyman ut i en tv-intervju och berättade om sin alkoholism. Efter ett återfall året efter skrev hon sig på behandlingshem. Hon klarade dessa kriser, men inte den i januari 2003. Efter att Gudrun Schyman i sina självdeklarationer yrkat avdrag för kostnader hon inte betalat tyckte partiledningen för Vänsterpartiet att situationen var ohållbar. Schyman avgick.
Omstart: 2013
Gudrun Schyman blev i april 2013 återvald som en av tre talespersoner för Feministisk Initiativ. Sedan dess har hon både hon och partiet haft stark medvind. Gudrun Schyman, född 1948, är i dag populärare än någonsin hos unga politiskt och feministisk engagerade.
Angela Merkel
Finspång: 1990
Angela Merkel växte upp i Östtyskland. Efter murens fall och Tysklands återförening blev Angela Merkel hårt ansatt för sitt och sina föräldrars samarbete med den forna kommunistdiktaturen. Angela Merkel hade lärt sig tala ryska flytande och varit medlem i kommunistiskt ungdomsförbund. Hon blev invald i Bundestag 1990 men alla ifrågasättande tidningsrubriker ansågs göra det omöjligt för hennes att få stort politiskt inflytande i Tyskland.
Omstart: 2005
I november 2005 tillträdde Angel Merkel som Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Sedan dess leder hon Europas mäktigaste land. Av Forbes rankade som världens näst mäktigaste person. Hennes ledarstil bär spår av hennes bakgrund som i fysikalisk kemi: hon jobbar hellre hårt än står i rampljuset.