Krönika, Dagens Industri

Weekend 2 maj

Krönika

Jan Gradvall

Warren Zevon hade mindre än ett år kvar att leva. I oktober 2002 var han gäst hos David Letterman, svårt märkt av sin lungcancer. Letterman frågade rockmusikern Zevon om hans sjukdom lärt honom någonting om livet och döden. Zevon svarade: ”How much you’re supposed to enjoy every sandwich”.

Filosofi blir inte mer drabbande och användbar än så. ”Enjoy every sandwich” är fortfarande det klokaste jag hört om livet. Jag har tänkt på det varje gång jag varit nervös hos läkaren; när jag gjort test för protastacancer, när jag opererat bort en dålig fläck i pannan.

Att man ska uppskatta varje macka citeras också i en dreglande ny bok av min svenske favoritkoksförfattare Jonas Cramby, ”Mackor: 100 klassiska sandwichar från Reuben till Po’Boy ” (Natur & Kultur).

Mitt jobb är att skriva om populärkultur. Jonas Crambys bok får mig att tänka på vilken påfallande vilken stor plats mackor har haft och har i musik, film, tv, serietidningar.

Mackor är mer än föda. Mackor säger också något om ens inställning till livet.

En referens som förmodligen svischar över huvudet på alla under cirka 47 år är Dagobertmackan. I serien Blondie på 1900-talet fanns figuren Dagobert, i original Dagwood, som i var och varannan seriestripp smög i väg från tv-fåtöljen och byggde fantastiska mackor som trotsade tyngdlagen.

En Dagobertmacka, eller The Dagwood som man säger i USA, var en skyskrapa byggd av allting som fanns i kylskåpet. Jag minns att jag satt och stirrade på teckningarna och försökte lista ut vad allting var.

Referensen fungerar i fler åldrar om man i stället kallar den en Shaggymacka. I den briljanta ”Scooby-Doo”, som jag sett om med min son, bygger Shaggy och Scooby-Doo ofta liknande, tyngdlagstrotsande mackor.

Att Shaggy egentligen är en klassiker stoner som får the munchies (hunger framkallad av gräsrökning) begrep jag inte när jag såg Scooby-Doo första gången i Beppes julmorgonprogram.

Alla amerikanska situationskomedier i tv har haft livaktiga diskussioner om mackor som ett sätt att förklara karaktärernas agerande och livsval. Jonas Cramby har med citat från ”30 Rock” och ”Seinfeld”. I ett avsnitt rånar Jerry Seinfeld en gammal dam bara för att få tag ett kummindoftande judiskt rågbröd. I receptet kallar Cramby det för tantrånargott.

Det finns många fler exempel i tv och film. I ett klassiskt avsnitt av ”Vänner” blir Ross fullständigt förkrossad när en kollega slängt hans macka och vrålar ”My sandwich! My sandwich!” så att det hörs över hela New York. I ”Simpsons” finns ett avsnitt där Homer blir helt besatt av en halvmeterlång baguette, trots att den är rutten, och nästan dör när han äter upp den.

Barry Levinsons ”Diner”, en av mina favoritfilmer genom tiderna, vore otänkbar utan de utdragna scenerna där de käbblar om livet och rostbiffmackor, något som påfallande ofta är samma sak.

Om man tar bort mackor ur livet, vilket många dieter som LCHF föreslår att man ska göra, så tar man också bort livet ur livet.

Den frukostmacka jag ätit jag flest gånger i mitt liv har jag också hämtat från en film, ”Mångalen” med Cher. Man tar ett bröd, gör hål i mitten, steker i olivolja och häller sedan i ett ägg och låter frästa ett par minuter på båda sidor.

Vad det handlar om, vilket Jonas Cramby lyfter fram i boken, är just lite omsorg. Om lägger man ett par minuter extra på att göra en macka får man igen det mångdubbelt i upplevelsen. Warren Zevon skulle hållit med.

(slut)

+

BONUS NR 1:

Joy Division ”Closer”, Prince ”Purple rain”, Joni Mitchell ”Heijra”, Massive Attack ”Blue Lines”, Bob Dylan ”Highway 61 Revisited”, Depeche Mode ”Violator”, New Order ”Technique”, Pink Floyd ”Dark side of the moon”, Rolling Stones ”Let it bleed”, Michael Jackson ”Thriller”, Led Zeppelin ”Led Zeppelin II”.

Alla dessa album räknas i dag som klassiker. Vad har de gemensamt? Svar: samtliga är album med 9 låtar.

Jag hade aldrig tänkt på hur många klassiska album som just har nio låtar förrän jag träffade Lykke Li, men nu kan jag inte tänka på annat och har gått igenom halva min skivsamling.

”Nio är det perfekta antalet låtar på ett album”, slog Lykke Li fast när jag intervjuade henne i veckans DI Weekend. ”

Detta är också anledningen till att hennes eget nya album, ”I never learn”, till slut hamnade på nio låtar. Lykke Li: ”Jag hade några favoriter som jag inte tog med för att det skulle bli just nio. Jag kände att tredje skivan måste bli en nia. Nio är ett magiskt tal, en symbol till det gudomliga, till det kreativa”.

Lykke Li påpekade också att siffran nio ser ut som en antenn.

Jan Gradvall

+

GRADVALLS VAL

NOVELL
Roddy Doyle, ”Box sets”, New Yorker. Förmodligen den första novell i litteraturhistorien som utgår från diskussioner om tv-serier. Vilken box är bäst? Svenska ”Bron” finns med i diskussionen.

TV
”The Trip to Italy”, BBC, tyvärr ännu ej på svensk kanal. Uppföljare till mästerverket till ”The Trip” där komikerduon Steve Coogan och Rob Brydon i stället äter sig igenom Italien. Noll förnyelse. Total tillfredsställelse.

LÅT
Ariana Grande feat. Iggy Azalea, ”Problem”. Nästa svenska USA-etta? Ännu en superhit till amerikansk artist signerad svenskar, Shellback och Ilya som också verkar under namnet KnocDown. Redan etta på iTunes i USA.

+

BONUS NR 2:

Det sista vi såg av Jack var hans dystra ansikte i en bevakningskamera. Det är över fyra år sedan. Han hade just nästan mördat den ryske presidenten och gick sedan under jorden för gott.

Men om det är något vi borde lärt oss om agent Jack Bauer är att han alltid, alltid kommer tillbaka.

Den epokdefinierade tv-serien ”24”, som sändes mellan 2001 och 2010, gör comeback nästa vecka. På måndag premiärvisas den i USA och redan dagen efter i Sverige genom Viaplay.

Hur kan en återupplivning av gamla ”24” plötsligt kännas spännande och angelägen? Trailern skapade en sensation i sociala medier när visades under ”Super Bowl”.

Tre förklaringar:

1. Netflix. Framgångarna för Netflix har gjort att alla andra kanaler nu med ljus och lykta letar efter ”event programming”, serier som inte bara är serier utan blir populärkulturella fenomen. ”24” är precis det. Även om serien gick på tomgång mot slutet så vänd den upp och ned på hela tv-världen de första fyra-fem säsongerna.

2.”Homeland”. När ”24” överlevde sig självt gick skaparen Howard Gordan vidare och gjorde ”Homeland”. Med Howard Gordon tillbaka ombord på moderskeppet blinkar alla kontroller grönt.

3. I nya serien ”24: Live another day” gör man 12 avsnitt i stället för 24. Även om det var en lysande idé hade manusförfattarna stora problem med att göra ett avsnitt per timme. Det blev nästan alltid svackor runt avsnitt 16, 17, 18. Minns även extremt dåliga idéer som puman i säsong två.

Nytt är också att serien denna gång utspelar sig i London.

Jan Gradvall