Krönika, Dagens Industri

Weekend 25 april

Krönika

Jan Gradvall

Där nere någonstans ligger den, världens just nu mest mytomspunna nattklubb, belägen i ett övergivet kraftverk i det forna Östberlin.

Vi står på en bro som leder över järnvågsspår i stadsdelen Friedrichshain och tittar på våra armbandsur. Klockan är bara barnet. ”Det är ingen idé att gå dit före 04.00”, säger min kompis. ”Det blir perfekt”, säger jag, väl medveten om att jag blivit så bekväm och medelålders att jag förmodligen ljuger.

Att gå på klubb har alltid varit ett bra sätt att läsa av populärkulturen. Klubbar och deras öppettider berättar om tillståndet i världen.

Att vara ut sent betydde förr i världen att man var ute till gryningen på fredagar och lördagar. Jag minns när jag var i Madrid och Barcelona i slutet av 1980-talet och det var folktomt på klubbarna fram till 02.00. Det tyckte jag var exotiskt.

Men i Berlin, den mest hedonistiska staden i världen, stänger aldrig någonting. I den klubbkultur som efter murens fall frodas i glesa stadsdelar där ingen störs av ljud, har lördagnatten sträckts ut så länge att den tagit över hela söndagen.

Söndagnätterna har i sin tur sträckts så långt att de tar över halva måndagen. När vanligare pendlare går till jobbet på måndag morgon når Berghain sin kulmen. I Berlin är måndag morgon det nya lördag natt.

Berghain har i år varit öppet i tio år, anmärkningsvärt med tanke på att klubbars storhetstid sällan varar mer än några år. Ryktet om Berghain har vuxit sig så stort att till och med kulturtidskrifter som The New Yorker skriver tio sidor långa reportage om klubben.

Musiken på Berghain är techno, men en renare, mörkare form av techno än den som spelas i Sverige: allt handlar om flödet; techno som sköljer fram och tillbaka likt tidvatten.

Ljudanläggningen på Berghain anses vara den främsta i världen. The New Yorker skriver är att Berlin i dag är för elektronisk musik vad Florens var för renässanskonst.

Det mest fascinerande med Berghain är att det inte finns någon dokumentation hur det ser ut där inne. Klubben är på många sätt synnerligen liberal. Det är ok att ha sex på toaletter och i de mytomspunna nedsläckta rummen. Det är okej att ta droger, om man gör det diskret. Du får dricka men inte vara redlös.

Men om du på Berghain försöker ta ett foto eller ens i smyg höjer din smartphone, så blir du obönhörligen utkastad av vakterna. Det finns inte ens några speglar.

2006 gjordes en dokumentär om Berlins technoscen, ”Feiern”, som går att hitta på YouTube under den talande engelska titeln ”Don’t forget to go home”. Dokumentären inleds med att filmarna tvingas sluta filma, trots att står utanför klubben och filmar in genom ett fönstret De intervjuade talar sedan om Berlins technoscen som ordlös, den låter sig inte beskrivas.

Även de som driver Berghain, Michael Teufele och Norbert Thormann, är lika mystiska som klubbens mörker. De ger aldrig intervjuer eller ställer upp för fotografier. Bland de få saker som är kända att de började med att arrangera sexfester för en gaypublik i Berlin runt 1999. Plus att de tycker om balett.

Berghain har lika hårda dörrvakter som Studio 54 hade i New York på 1970-talet. Ingen kan vara säker på att man blir insläppt. Till skillnad från andra i klubbar i världen är det dock ingen fördel att vara ungdom. Klubben tycker att alldeles för många unga beter sig som idioter och föredrar vuxna.

När klockan blir 04.00 ligger jag på hotellrummet och sover i stället för att försöka komma in på Berghain. Mitt 25-åriga jag hade aldrig förlåtit mig.

(slut)

+

BONUS NR 1:

I sin bok ”Drömspår” skriver författaren Bruce Chatwin, känd för sina vandringsreportage, om aboriginer och deras drömspår eller sånglinjer. Medan aboriginer vandrar genom det skiftande australiska landskapet så sjunger de sin verklighet och sin historia. Förfädernas historia och livskunskap finns i marken och i sångerna. Den stora drömmen – tiden som innehåller all tid – kan endast förmedlas genom sång.

Tänk om sånglinjer även finns i Sverige? Liggande långt bak i våra gener, slumrande och bortglömda? Skillingtryck och folkmusik fyller samma funktion av historieberättande och och har alltid tydlig lokal förankring.

En svensk motsvarighet till Bruce Chatwin är musikern Stiko Per Larsson. Nästa torsdag, den 1 maj, inleder han ännu en av sina vandringsturnéer.

Sedan 2007 har Stiko Per Larsson sjungit sig genom Sverige. Han reser inte med bil eller tåg utan vandrar mellan spelningarna.

Utdrag från hans schema: söndag 4 maj Slakmöre, vandring 32 km, måndag 5 maj Mönsterås, vandring 25 km, tisdag 6 maj Oskarshamn, vandring 28 km.

Så håller han på fram till den sista spelningen i sin hemstad Leksand 7 juni.

Missa inte Stiko Per Larssons album som jag hyllat tidigare i Dagens Industri och som alla finns på Spotify. Musiken är svensk folkmusik och rock med drag The Band och Pete Seeger. I februari släpptes fina EP:n, ”Bröder, bara framåt kan vi gå”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Bokvärlden har JD Salinger och Thomas Pynchon, skygga författare vars legendstatus bara vuxit ju längre de varit osynliga eller overksamma.

Rockvärlden har Slint. Den 27 mars 1991 släpptes gruppens andra och sista album, ”Spiderland”. Och ingen brydde sig.

Gruppen gjorde ingen turné utan splittrades innan albumet gavs ut. Allt som fanns var musiken – sex långa konstiga låtar – och det svårförglömliga omslaget.

En svartvit bild i brevlådeformat, likt ett utdrag från en film, med de fyra medlemmarna badande i vad som ser ut som en sjö i vilda västern: deras huvuden sticker ovanför vattenytan.

Fotograf var den då okände Will Oldham, barndomsvän till gruppen från Louisville, Kentucky, som två år senare själv skivdebuterande.

Men genom decennierna har detta album, ”Spiderland”, blivit ett av rockhistoriens mest mytomspunna och inflytelserika. Fyra unga musiker som var trötta på traditionell rock och uppfann en ny slags musik som kallades post-rock. Låtarna trevar sig fram som på spindelben: lurviga, mystiska, lite otäcka.

Jag upptäckte albumet någon gång i slutet av 1990-talet och har ofta återkommit till det.

Nu återutges Slints ”Spiderland” i boxformat och tiden har gjort sitt: albumet får nu helsidesrecensioner i alla rockmagasin. I boxen medföljer en fin dokumentär, ”Breadcrumb trail”, som dödar en del myter (som den att bandet hamnade på mentalsjukhus efter inspelningen) men bibehåller mystiken.

Jan Gradvall

+

GRADVALLS VAL

BIO
”Det andra Heimat”. Känns passande att samma helg som Kent släpper nytt album är det biopremiär för fortsättningen på en av de skildringar som inspirerat Jocke Berg mest. Heimat-trilogin har visats på SVT och finns på dvd.

ARTIKEL
”Elicitation”, John McPhee, The New Yorker. Att anteckna eller banda, det är fråga. Underbart vindlande essä om intervjuteknik signerad reporter med över ett halvt sekels erfarenhet. McPhee är 83 år och undervisar på Princeton.

YOUTUBE
Ben Watt. Mycket glädjande att så många har upptäckt albumet ”Hendra” efter min recension i förra veckans DI. Missa inte avskalade liveversioner på YouTube där Ben Watt kompas av Bernard Butler.