Skivrecensioner, DI Weekend

Carlene Carter
Carter girl
Rounder
Betyg: 4

Mitt hjärta har varit öppet för Carlene Carter ända sedan hon 1981 var med i ”Måndagsbörsen”. På den tiden var hon gift med Nick Lowe och sjöng ”pure pop for now people”. Nu går hon tillbaka till sina rötter som dotter till June Carter Cash och dotterdotter till Maybelle Carter i Carter Family.

Många samtida artister som spelar gammal amerikansk rotmusik från den stora depressionens 1930-talet gör det med samma sammanbitna allvar som Henry Fonda i filmatiseringen ”Vredens druvor”. Vördnaden blir så stor att musiken plockas från dansbanan och placeras i ett auditorium fullt av skivsamlare och akademiker.

Men Carlene Carter sjunger dessa sånger med lätthet och ett leende på läpparna. Hon provar inte bara Maybelle Carters trasiga skor utan även hennes finaste klänning.

Jan Gradvall

YG
My krazy life
Def Jam
Betyg: 4

Schoolboy Q
Oxymoron
Interscople
Betyg: 4

Vilka artister har under det senaste året sålt flest t-shirts i USA? Svaret överrumplar. Nej, det är inga samtida artister. Svaret är Beatles, Led Zeppelin och Wu-Tang Clan, en hiphopgrupp som 21 år efter sitt debutalbum blivit en del av musikens Mount Rushmore.

Precis som vi i dag talar om ”classic rock” som en genre börjar det också bli dags att tala om ”classic hiphop”. Precis som Beatles 1960-tal och Zeppelins 1970-tal har även Wu-Tang Clans 1990-tal blivit en dörr till en magisk era, en Narniagarderob som sätter i gång fantasin hos efterföljande generationer.

Lyssnar man sig igenom Billboardlistan denna vår hittar man unga rappare som knappt var födda när Wu-Tang Clan debuterade men som går tillbaka till 1990-talet på samma sätt som rockartister i flera decennier gått tillbaka till 1960-talet och 1970-talet.

Efter några år i medieskugga, då de skaffar sig en publik via digitala mixtapes, exploderar artister när de sedan backas upp av stora bolag. Schoolboy Q:s nya album gick rakt på Billboardlistans första plats, YG gick in som tvåa.

Schoolboy Q och YH är unga gangsterrappare från Los Angeles, den genrens vagga. Deras förebilder är NWA snarare än östkustens Wu Tang-Clan, även om de ljudmässigt tagit intryck av båda kusterna. Båda rappar som om 1990-talet fortfarande pågår utanför deras bilfönster. (Båda har också anknytning till Kendrick Lamar, den kanske mest inflytelserika rapparen i världen just nu)

Ett kvartssekel efter att gangsterrappen uppfanns visar Schoolboy Q och YG hur den både kan förvaltas och utvecklas. Tänk ”Antikrundan” fast med droger. Tempot är lika hypnotiskt långsamt, medan ljudbilden blivit vassare, elakare.

Även textmässigt följer de i sina föregångares fotspår. Schoolboy Q rappar om hur man rånar glassbilar och säljer droger genom fönstret på namngiven bilmodell (Nissan). YG förklarar beskriver i detalj hur man begår hemfridsbrott.

Jag skulle inte vilja sitta i en panel och försvara deras texter men jag älskar musiken.

Jan Gradvall

The Fooo
Off the grid
Artist House
Betyg: 3

Sverige är pojkbandspopens hemland. Från amerikaner som Backstreet Boys och ’N Sync till britter/irländare som Westlife och One Direction har de senaste 25 årens största pojkbandshits skrivits och producerats av svenskar.

Vad Sverige fram till nu saknat är dock ett eget pojkband på världsnivå, en lucka som The Fooo har kapacitet att fylla. The Fooo stal showen på Grammisgalan med en energi, elasticitet och närvaro som fick resten av artisterna att framstå som lika orörliga patienter med dropp. Till och med Håkan Hellström var imponerad. The Fooo förkroppsligar ordet POP och stavar det med versaler.

The Fooo imponerar också på sitt debutalbum, även om det blir uppenbart att de ännu inte jobbar med A-laget av svenska låtskrivare och producenter. För mycket utfyllnad.

Men i ett vad om vilka som år 2015 kommer att vara Sveriges största artister internationellt sätter jag mina cent på The Fooo.

Jan Gradvall