Skivrecensioner, DI Weekend
The War On Drugs
Lost in the dream
Secretely Canadian
Betyg: 4
Den 18 maj intervjuar jag författaren Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm. Samma kväll spelar bandet The War On Drugs på Debaser Medis. När nyheten om kulturkrocken uppdagades uppstod genast diskussioner på nätet om och hur man ska hinna med båda evenemangen (”Om vi rusar ned till gröna linjen exakt i samma ögonblick som Donna Tartt säger hej då”): ett av många exempel på hur musiker och författare ofta delar publik.
The War On Drugs frontfigur Adam Granduciel och Donna Tartt har också flera saker gemensamt. Båda verkar i en bred och utpräglat amerikansk berättartradition. I fallet ”Steglitsan” med Donna Tartt är det JD Salinger, i fallet Granduciel är det Tom Petty och Neil Young. Originaliteten hos dem finns inte uttrycket, utan i omsorgen om utförandet. Konst som i kontrast mot resten av samtidskulturen inte har bråttom utan tar den tid på sig som behövs för att nå ända fram.
Jan Gradvall
Vagabond Ways
Vagabond Ways
Vacaloca Records
Betyg: 4
På gamla målningar har änglarna alltid harpor som instrument. Basse Wickman och hans vänner målar nya altartavlor där änglarna i stället har tolvsträngade gitarrer. Tillsammans med Totte Bergström, med bakgrund i bluegrass, och Christer Jonasson, en gång i Fria Proteatern, har Basse Wickman bildat en trio som förvaltar amerikansk västkusttradition med närmast sakral vördnad. Om Gud Fader själv har en gitarr är det en Rickenbacker. Superbt spel, med lager på lager av både akustiska och elektriska gitarrer, och sånger som svänger ut på kustmotorvägen och får hjälp med däck Warren Zevon (”Slip away”) och sedan kör mot solnedgången med Jackson Browne i passagerarsätet.
Jan Gradvall
Anders Wendin
Dom ska få se vem dom roat sig med
Bad Taste
Betyg: 4
Overstaying your welcome. Det är ett brutalt engelskt uttryck som man tyvärr ibland kommer att tänka på i musikvärlden. Artister som bara fortsätter och fortsätter trots att de aldrig lyckats tillföra något utöver sina första album. Efter Moneybrothers dalande kurva de senaste sex-sju åren kändes det lite så i fallet Anders Wendin.
Men detta svenskspråkiga album är en strålande nystart, kanske till och med det bästa album han gjort. ”Dom ska få vem dom som roat med” för tankarna till Eldkvarns finaste stunder där Plura, både bränd och berikad av storstadslivet, lät tankarna ta tåget tillbaka till sitt gamla brukssamhälle.
”Min kompis farsa betalade svart” är i klass med ”Alice” och ”Kungarna från Broadway”. En minnens promenad till den tid då han flyttat från Ludvika till Stockholm, spelade i skapunkbandet Monster och försökte hitta sig själv. Formuleringen i refrängen är genial: man ska akta sig för år som aldrig blir av.
Jan Gradvall
Wilko Johnson & Roger Daltrey
Going back home
Chess
Betyg: 3
I höstas sade Wilko Johnson att ”nu är det tio månader sedan läkarna sade att jag hade åtta månader att leva”. Med en cancer i bukspottskörteln stor som en cricketboll är hans tid utmätt.
Men Wilko Johnson valde att tacka nej till strålbehandling och har i stället valt att fortsätta försöka göra det som blivit hans liv: att spela, spela, spela. I slutet av april så kommer han, åtminstone enligt de hoppfulla affischerna, med sin trio till Stockholm, Göteborg och Malmö. Det känns alltmer passande att hans första band hette Dr Feelgood.
Jag kommer att vara där. Jag såg Wilko Johnson på Marquee i London som 16-åring på en sportlovsresa och glömmer hans kulsprutegitarr och den mördarblick som långt senare gav honom en biroll i ”Game of thrones”.
Mitt i allt har Wilko Johnson också hunnit göra ett album med The Who-läkeroltabletten Roger Daltrey. Livsbejakande rhythm & blues som betraktar Themsen som Mississippifloden.
Jan Gradvall