Skivrecensioner, DI Weekend
Skrillex
Recess
Warner
Betyg: 4
Skånske byggherren Percy Nilsson fick spel av Glassbilens ljud och gick ut och borrade sönder däcken med en borrmaskin. Fel taktik, Percy, Du skulle ha spelat Skrillex.
Percy Nilsson skulle ha åkt till Glassbilens ägares hus, monterat upp gigantiska högtalare i trädgården och hämnats med de mest irriterande ljud som just nu görs i musikvärlden. Att lyssna på Skrillex är som om Glassbilen – fast en pimpad variant med två borrmaskiner längst fram – försöker fickparkera inne i din hörselgång.
Vem är Skrillex? Svar: Skrillex är en modern inkarnation av pojken i ”Terminator 2: Judgement day” som utrustad med någon sorts högteknologisk manick åker runt och snor pengar i automater som han sedan bränner på arkadspelad i köpcentrum.
Den i dag 26-årige discjockeyn Sonny ”Skrillex” Moore både ser ut och låter som typexempel på uttråkad och missanpassad amerikansk ungdom som driver runt i köpcentrum. Kanske är det också bombardemanget från två dussin arkadspel som är igång samtidigt som inspirerat hans musik.
I den gamla världen hade Skrillex extrema klanger kategoriserat som udda konstmusik som spelats på P2. I den nya världen står han på tröskeln till att bli en av Amerikas största popstjärnor. Oljud är det nya välljud.
Discjockeymusik har på senare år blivit av världens största musikgenrer men råder fortfarande brist på affischnamn, artister som också är personligheter. I det vakuum som uppstått efter Swedish House Mafias upplösning är Skrillex den discjockey som har störst potential att kliva fram. Precis som SHM har Skrillex också karisma.
Att förväntningarna i branschen är enorma på hans nya album – på pappret är detta ett av 2014 års nyckelalbum – verkar dock inte bekymra Skrillex. Han försöker inte göra hitlåtar utan står med nedböjt huvud och skruvar på sina manicker.
Första gången jag lyssnade på ”Recess” förstod jag absolut ingenting. Inte andra gången heller. 35 års lyssnade på popmusik har lärt mig att det är ett gott tecken. Nu hör jag musik som påminner lite om Prodigy och deras fusion av techno och jamaicansk dub och ragga men annars är befriande egen.
Jag hör också en fantastisk, melankolisk ballad som skulle kunna vara ledmotiv till en ny ”Terminator”-film.”Ease my mind”, med sång av svenska Malin Dahlström från Niki & The Dove, är en av årets hittills bästa låtar.
Jan Gradvall
NONONO
We are only what we fear
Warner
Betyg: 4
Vad är gemensamt för de hitlåtar av svenska artister som blivit stora internationellt? Analys: De har melodislingor så tydliga att de går att vissla. Precis så enkelt är det. Precis så oerhört svårt är det.
Lyssna på allt från Icona Pops ”I love it” och Peter Bjorn & Johns ”Young folks” och tillbaka till Europes ”The final countdown” och Ace of Bases ”The sign”. Du kan vissla de låtarna för din vän och även om du visslar uselt så förstår hen efter fyra sekunder vilken låt du menar.
Detta gäller även för ”Pumpin blood” av svenska trion NONONO, en oemotståndlig låt och visseltydlig refräng i klass med alla de ovan nämnda. ”Pumpin blood” var blivit en stor hit i Sverige (8 miljoner spelningar på Spotify) och flera andra länder, men det får ses som ett misslyckande från skivbolaget att den ännu inte är Topp 5 över hela världen. Få artister lyckas under sin livstid göra en låt som uttrycker så mycket YESYESYES som ”Pumpin blood”.
Förhoppningsvis kan NONONO i stället få det stora genombrottet via sitt debutalbum. ”We are only what we fear” är ett av de svenska album med störst internationell potential jag har hört de senaste tio åren.
Karismatisk pop med driv och edge signerad vokalisten och låtskrivaren Stina Wäppling och producentduon Astma & Rocwell. Precis som nästan alla nya producenter i Sverige just nu på internationell toppnivå har de sin bakgrund i hiphop.
Jan Gradvall
Blackberry Smoke
The whippoorwill
Earache
Betyg: 4
Drive-By Truckers
English Oceans
ATO
Betyg: 4
Efter att ha levt med ”True detective” varje måndagkväll i åtta veckor kan jag inte släppa tankarna på huvudpersonerna Rust och Marty. Vad gör de nu? Går de på någon bar i Louisiana och lyssnar på något band? I så fall vill jag gärna tro att de väljer sydstasrock: rock som är doppad i frityrolja och sedan kokats knaprig och gyllenbrun.
Blackberry Smoke och Drive-By Truckers gör båda exemplariskt knaprig sydstatsrock med texter om vardagslivet i hålor så små att de har bara en häst (Blackberry Smoke, ”One horse down) och där människor jobbar hårt hela veckan för att få det att gå runt. I ”Shit shot counts” (älska titeln!) sjunger Drive By-Truckers:
The boss ain’t nearly as smart as he’d like to be
But his nearly as dumb as you think
He just want evolution on budget with the schedule you keep
Jag kan höra Rust och Marty sjunga med i den låten.
Jan Gradvall