Skivrecensioner, DI Weekend
Paul Simon
Titel: Surprise
(Warner)
Betyg: 5
Popmusik handlar om något så enkelt och så oerhört svårt som att kombinera text och melodi. Ibland känns det som att ingen gör det bättre än Paul Simon.
Hans minutiöst noggrant utmejslade sånger har ett sådant självklart flöde att de tål att kontrasteras med hur experimentella rytmer som helst. Det är också precis när det sker som Paul Simon är som allra bäst.
Redan på ”Paul Simon” från 1972, första soloalbumet efter tiden med Simon & Garfunkel, spelade han in med reggaemusiker på Jamaica, flirtade med latinorytmer och samarbetade med en jazzviolinist. På ”Graceland” från 1986 kombinerande han influenser från allt från sydafrikansk pop till Los Lobos och Everly Brothers.
Nya albumet ”Survivor” för tankarna till just de två albumen. Det är gudabenådade melodier, himmelsk sång och smarta texter i kombination med aviga och bubblande rytmer – levererade av musiker som Herbie Hancock och Bill Frisell – som sammantaget inte låter som något annat popvärlden hört förut.
I producenten Brian Eno har Paul Simon hittat en själsfrände som älskar doo wop men vägrar att låta nöja sig med den västerländska musikens begränsningar när det gäller arrangemang.
Paul Simon fyller 65 år i oktober. ”Survivor” låter som en skiva av någon som är nykär i musik. På söndag spelar han på Jazz & Heritage-festivalen i New Orleans. På onsdag når den här skivan butikerna.
Jan Gradvall
The Kooks
Titel: Inside In/Inside Out
(EMI)
Betyg: 4
The Kooks är ett ungt band. Exakt hur ungt blir tydligt när man får reda på att den första gamla låt rocklåt som tonåringarna i The Kooks lärde sig i replokalen var ”Reptilia” med The Strokes – en låt från The Strokes andra album.
The Kooks från Brighton (ej att förväxlas med ett svenskt band med samma namn) reser också på ungdomsbiljett genom det retropräglade 2000-talet. Allt bandmedlemmarna gör är egentligen att uppfinna hjulet ännu en gång, men de gör det med en stil, energi och en övertygelse som är omöjlig att motstå.
Jan Gradvall
Magnus Carlsson
Titel: Magnus Carlsson
(Sony BMG)
Betyg: 1
Med tanke på den mördande konkurrensen på dagens skivmarknad är det märkligt vilka ogenomtänkta skivor som ibland slinker igenom alla produktionsfilter. Att den här skivan inte skulle fungera borde någon ha insett redan på idéstadiet.
Magnus Carlsson är en driven scenpersonlighet. Han har varit framgångsrik som både dansbandssångare (Barbados) och schlagerartist/discodiva (Alcazar). Det är där någonstans han har sin hemvist, inte i det popfack där man nu försöker trycka in honom.
Producenterna och låtskrivarna Anders Glenmark och Niklas Strömstedt verkar ha arbetat efter idén ”vi gör en Robbie Williams med en Magnus Carlsson”. Det fungerar inte med den typ av musikalpräglade röst som Carlsson har. Det fungerar heller aldrig när producenter och låtskrivare inte gör musik som de själva gillar utan som de tror kommer att falla andra i smaken.
Jan Gradvall
Jarvis Cocker & Steve Mackey
Titel: The Trip
(Family/import)
Betyg: 4
Vad gör egentligen Jarvis Cocker nu för tiden? Det finns för få moderna popgenier för att världen ska klara sig utan honom. Men i väntan på något nytt från Pulp får vi här en mirakulös dubbel samlings-CD med favoritlåtar som Jarvis Cocker sammanställt tillsammans med sin kompis Steve Mackey.
Efter en genial öppning med Carl Orff och The Birthday Pay (där en ung Nick Cave vrålar om sexvampyrer) följer två timmar med en totalt oförutsägbar men fungerande mix som aspirerar på titeln tidernas bästa blandband. Ingen annan i världen hade blandat München-afropop som Johnny Wakelins ”In Zaire” med Polecats rockabillyversion av Bowies ”John, I’m Only Dancing” och John Coopers Clarkes gatudikt ”Beasley Street”.
Jan Gradvall