Skivrecensioner, DI Weekend
Nicole Sabouné
Must exist
Roxy Recordings
Betyg: 4
Som när blicken mörknar på Khaleesi i ”Game of thrones” och hon tillkallar sina tre drakar. Så låter svenska albumdebutanten Nicole Sabouné.
Sverige har på senare haft en fantastisk återväxt med artister inom soul, hiphop och dansmusik. Men inom rock har återväxten med unga, relevanta rockartister nästan helt ebbat ut. Rocken i Sverige 2014 blivit så marginaliserad att den hamnat farligt nära fyraprocentspärren.
Räddare i nöden: Nicole Sabouné.
Med gotisk svärta, pilbågehårt strängad gitarr och en röst som inte tar några fångar gör hon explosiv musik som för tankarna till Siouxsie & The Banshees och tidiga The Cure.
Fast utan att för den skull enbart bli en angelägenhet för medelålders lyssnare som inte vill släppa 1980-talet. Nicole Sabouné är lika samtida som fildelat ”Game of thrones”-avsnitt.
Och hon har låtarna. ”Unseen footage from a forthcoming funeral”, skriven tillsammans med Ola Salo, förtjänar att vara med i nästa ”Hunger games”-film.
Jan Gradvall
Sara Bareilles
The blessed unrest
Sony
Betyg: 3
Natten mellan söndag och måndag sänds den amerikanska Grammygalan. Den stora chocken bland årets nomineringar återfinns i klassen ”Album of the year”. Bland de fem utvalda album finns – Sara Bareilles.
Sara vem? En 34-årig pianist och singer-songwriter från Kalifornien som gör självbekännelsepop någonstans mitt emellan Alanis Morissette och Laleh, en liknande kombination av personliga texter och snygga hitrefränger. Tveklöst begåvat, men ett av fjolårets fem bästa album? Plats för sitcomskratt.
Mest intressant med Sara Bareilles album är att det på Spotify också finns en ”Track by track commentary”, med 25-50 sekunder långa presentationer där Sara själv berättar om bakgrunden till texterna. Ett smart grepp jag tror att många artister kommer att använda sig av i framtiden.
I klassen ”Album of the year” ställs Sara Bareilles mot bland andra Daft Punk. Den franska duon står också för Grammygalans mest lovande liveframträdande. Daft Punk spelar tillsammans med Stevie Wonder.
Jan Gradvall
Boy George
This is what I do
Very Me Records/Playground
Betyg: 4
Musikquiz i DI Weekend. Fråga: Vem är Boy George? 1. Sångaren i Culture Club, ökänd efter decennier av skandalrubriker. 2. Englands finaste reggaesångare med en känsla för lover’s rock jämförbar med Gregory Isaacs. 3. Mogen artist som skriver låtar som George Jones (”It’s easy when you’re the one who stops loving first”). Rätt svar: alla tre.
Jag har alltid älskat Boy Georges röst. Ända sedan han i Culture Club sjöng ”Black money” och ”Time” har han varit en av mina favoritsoulsångare.
Med sitt första album med nya låtar sedan 1995 gör han nu, 52 år gammal, en sensationell comeback efter diverse 12-stegsprogram och hälsokurer. På det magnifika öppningsspåret ”King of everything” kommenterar han sina mörka år då han tyckte ”self destruction was so cool” med en refräng stor som Elvis på Madison Square Garden.
Vad Boy George vårdat under sina mörka år är sin röst. Omfånget och bredden är häpnadsväckande. Han glider från reggaefalsett (”Love and danger”) via Lou Reed-nonchalans (”Any road) till att hylla Yoko Ono (”Death of Samantha”). Han backar upp varje ord med trovärdighet och livsvisdom.
Om du ska göra just ett musikquiz ska du välja ”It’s easy”. Ingen kommer att gissa att countryartisten som sjunger är Boy George.
Jan Gradvall