Skivrecensioner, DI Weekend

Beyoncé
Beyoncé
Sony
Betyg: 4

När Grammisnomineringarna offentliggjordes i onsdags dominerade Jenny Wilson med flest nomineringar av alla. En visionär artist som gör modern, djupt personlig musik där det privata blir politiskt och tvärtom.

Beyoncé är USA:s Jenny Wilson. Ytligt sätt tycks de befinna sig i olika världar. Beyoncé åker limousin till himlen och betraktas som ytlig av det manliga rocketablissemanget. Jenny Wilson får alltid fina recensioner men kämpar med att få ekonomin att gå ihop.

Men musikaliskt har de många likheter. Texterna innehåller budskap riktade till medsystrar. Jenny Wilsons ”Demand the impossible” kunde varit en Beyoncé-titel, på samma sätt som att Beyoncés ”Independent women” kunde varit en Jenny Wilson-titel.

Båda är inte bara sångerskor utan också producenter och arrangörer. Deras låtar bygger på research: Jenny och Beyoncé verkar ha suttit många timmar på nätet och studerat rytmer från Afrika och Mellanöstern.

Med en botten av komplexa, distinkta rytmer bygger de upp mångdimensionella låtar som reser sig likt feministiska katedraler.

Jan Gradvall

The Velvet Underground
White Light White Heat
Universal
Betyg: 4

Att gående på en gata i New York få beskedet om Lou Reeds plötsliga bortgång tillhör de saker jag bär med mig från musikåret 2013. Trots en deadline på två timmar var det inte svårt skriva en dödsruna; när man på plats i New York ber ombedd att skriva om Lou Reed så skriver texten sig själv.

I alla minnesartiklar om Lou Reed lyftes samma tre album fram som hans bästa: soloalbumet ”Transformer” från 1972 samt det första och tredje albumet med hans grupp med The Velvet Underground, debuten från 1967 med bananomslaget och det svartvita tredje albumet från 1969.

Gruppens andra radikala album, ”White Light/White Heat”, har uppenbarligen inte alls samma status i dag, något som förhoppnings ändras med denna förträffliga och framförallt tydliga nyutgåva.

Ljudet är radikalt förbättrat: plötsligt hör man nyanserna i Lou Reeds och John Cale atonala muller. Lou Reed har kallat albumet för punkens Frihetsgudinnan, men influenserna från jazzens Cecil Taylor och Albert Ayler är ännu tydligare.

Utgåvor a som tidigare funnits tillgängliga på vinyl och cd har heller inte återgett originalomslaget från 1968. På nyutgåvan ser man vad som faktiskt döljer sig i det helsvarta: en dödskalletatuering på en arm som tillhör fotografen Billy Name, en av Andy Warhols närmaste. En genial pendang till debutens bananomslag.

Jan Gradvall

Neil Young
Live at the Cellar Door
Reprise/Warner
Betyg: 4

Herregud. Vintern 1970 sitter Neil Young på en liten klubb och sjunger hjärtat ur kroppen i texter obegripligt visa för hans ålder. Lyssna en gång till på ”Only love can break your heart” och ”After the goldrush”.

Men vad som framförallt särskiljer ”Live at the Cellar Door” från andra Neil Young-livealbum är att så många av låtarna inte framförs på gitarr utan på piano. Spelet är minimalt, precis som han just lärt sig spela. Han säger själv i mellansnacket att han spelat piano ”i nästan ett år”. Sångerna skalas ned till essensen: melodi och text.

Jan Gradvall