Krönika, Dagens Industri

Weekend 15 november

Krönika

Jan Gradvall

Vilka är egentligen de populäraste låtarna och artisterna i Sverige? Vi har haft olika mätinstrument för att avgöra detta, alla har fram till nu varit mer eller mindre trubbiga.

Att räkna antalet radiospelningar är ett sätt att avgöra en låts popularitet. Men hur många gånger radion spelar en låt säger lite om hur många som faktiskt aktivt lyssnar.

Det vanligaste mätinstrumentet i musikbranschen har varit skivförsäljning. Även här finns det begränsningar. Under flera decennier gjordes rapporteringen inte av datorer utan av personalen i ett antal utvalda skivaffärer.

Hur bristfällig och subjektiv denna metod var blev tydligt i USA 1991. När Nielsen SoundScan introducerades i mars 1991 var det inte längre vissa utvalda skivaffärers uppskattning av vilka album som sålt bäst som gällde utan konkret registrerad försäljning i kassaapparater.
I alla bostadsområden.

Och Billboardlistan förändrades totalt. Plötsligt var det inte längre mainstreampop som hamnade överst, utan country, hiphop och extrem rock.

Så kallat udda genrer, som fått liten uppmärksamhet i dagspress, visade sig vara de som i själva verket sålde flest skivor. Den förändrade mätmetoden gjorde att Billboard från och med våren 1991 kunde toppas av artister som NWA (Niggaz Wit Attitudes) och sjulitershatten Garth Brooks. På hösten 1991 släpptes sedan Metallicas svarta album och Nirvanas ”Nevermind”, två album som aldrig blivit lika stora med den gamla mätmetoden.

Glappet mellan vad som massmedia lyfter fram som stort, och vad som faktiskt är stort ute i landet, har också varit påtagligt i Sverige. På 1970-talet var det proggen som totalt dominerade i svensk tv och radio och i dagstidningars urval.

Men den musik som på 1970-talet i själva verket hade störst förankring var Abba och dansband. Dansbandens försäljning skedde till stor del på bensinmackar på landsbygden. Abba fanns i många fler arbetarhem än Hoola Bandoola Band. ”Abba The Album” var 1977 förhandsbeställt i 760 000 exemplar.

Hur stort glappet fortfarande är i Sverige mellan massmediaexponering och folklyssnande blir uppenbart när man studerar den mest tillförlitliga mätmetoden som funnits – Spotify.

Varje vecka kan vi nu för första gången i historien se hur många svenskar som lyssnar på en låt. Över en tredjedel av alla svenskar har i dag ett Spotifykonto. Användarna är spridda över hela landet. Medan alla inte hade råd att köpa skivor så kan alla lyssna på Spotify.

Så vad visar denna unika statistik? Vilka låtar och artister är egentligen populärast i Sverige?

Att följa Spotifylistorna varje vecka (klicka på Top Lists längs upp i vänstra hörnet i datafönstret) är oavbrutet intressant och lärorikt. Återigen är det delvis andra artister än de som massmedia lyfter fram som är störst. Spotifylistan visar den massiva folkliga populariteten hos band som Stiftelsen och hiphop- och reggaeartister som Medina och Aki & Labyrint.

Allra störst i Sverige har det senaste året varit den musik som kritiker och massmedia länge försökte avfärda som ett Stureplansfenomen – Swedish House Mafia och Avicii.

Förra helgen delade Musikförläggarna ut pris till den mest spelade låten i Sverige under perioden sommaren 2012 till sommaren 2013. Vinnare blev ”Don’t you worry child” med Swedish House Mafia, en låt lika älskad i de breda folklagren som Abba och dansbanden var på 1970-talet.

(slut)

GRADVALLS VAL

LÅT
Swedish House Mafia, ”Don’t you worry child”. Texten handlar om frånvarande pappor, ett ämne som låtens alla fem upphovsmän kan relatera till. Michel Zitron (låtskrivare) tatuerade in raden på bröstet långt innan det var en hit.

DOKUMENTÄR
Elvis Costello, ”Mystery Dance” (BBC4). Mycket fin dokumentär, sändes i England förra veckan, som SVT snarast borde köpa in. Uppväxten i Liverpool. Relationen till musikerpappan. Hans pågående resa genom musikhistorien.

TV
”Homeland”, SVT. Lite skakig avslutning på säsong 2. Lite skakig inledning på säsong 3. Men efter den vändningen i avsnitt 4 sitter man nu klistrad igen. Återigen känns serien helt oförutsägbar. Vi är inuti Carries huvud.

+

BONUS NR 1:

”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”

1948 gav Stig Dagerman ut ”Bränt barn”, en roman om en tonårspojke som revolterar mot sin far. Brända Barn var följaktligen det perfekta bandet för ett intelligent och desperat punkband.

Brända Barn från Sundsvall gjorde bara ett enda album, ”Allt står i lågor”, ett album som aldrig slutat brinna i svensk musik. På 30-årsdagen efter utgivningen återutges det nu i en samlingsbox med titeln ”Konfrontationer” (MNW/Universal) som även innehåller extraspår, en dvd med två konserter och en nyinspelad riktigt bra låt, ”Kåt på exponering”.

Manusförfattaren Peter Birro skriver i omslagstexten: ”Det Brända Barn gjorde var inte bara att fånga unga människors ångest och desillusionerade förvirring i det som The Who kallar för ’the teenage wasteland’. Det berättade också någonting mycket mer, skapade ett soundtrack till en hel tid, lyckades tonsätta ett sinnestillstånd i ett iskallt land där till och med ’demonstrationstågen går på räls’.”

I samband med utgivningen spelar Brända Barn på Debaser Strand i Stockholm den 28 november.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Musik inspelad av skolbarn. I den ständiga jakten på äkta musik med icke-cyniska avsikter har detta märkligt nog blivit en ny genre.

År 2001 återutgavs gamla inspelningar av kanadensiska skolbarn från 1976-77 på en cd under namnet The Langley Schools Music Project. Det är ett album alla borde höra.

Vancouverbarnens sköra versioner av aktuella poplåtar på 1970-talet är som naivistiska akvareller. David Bowie har beskrivit skolbarnens version av hans ”Space Oddity” som ”ett stycke konst jag aldrig kunnat föreställa mig”.

När Spike Jonze bad Karen O att göra musik till hans sagoboksfilm ”Till vildingarnas land” så gav han henne Langley Schools-albumet som inspiration.

Nu kommer en slags uppföljare, fast med engelska skolbarnsinspelningar från 1959 till 1981, ”Classroom Projects: Incredible music made by children in schools” (Trunk Records). På den tiden pressade skolor upp sina elevers musik på lp-skivor i små upplagor som nu återupptäckts av samlare.

En liten kör sjunger Art Garfunkels ”Bright Eyes” och låter som fågelungar i en holk. I övrigt är det inga poplåtar utan äldre, genrelös musik, mestadels instrumental, med barn från åttaårsåldern och uppåt som kämpar med sina instrument.

Återigen med samma skeva, vackra skörhet som resultat. Musik inspelad av barn visar hur värdefull musik är genom att lyfta fram dess ömtålighet.

Jan Gradvall