Skivrecensioner, DI Weekend
Lady Gaga
Artpop
Interscope/Universal
Betyg: 2
Lady Gaga. Hennes namn har de senaste åren lyst högt över annan mindre färgrik popmusik likt Stomatolskylten över Slussen. Vad man nu kan se är byggnadsarbetare som på berget monterar upp årtal och parentesklamrar: Lady Gaga (2008-2011). Nya albumet signalerar att Lady Gagas storhetstid tillhör det förgångna.
”Artpop” är ett av de melodisvagaste album jag hört från en världsartist på den här nivån. Fokus vad det gäller Gaga har alltid legat på det yttre – och ytan fortsätter att imponera (samarbete med Jeff Koons) – men, som alltid annars i pophistorien, är det låtarna som gjorde henne stor.
Under åren 2008-2011 gjorde Lady Gaga dopad Belgian Blue-pop där alla delar var lite köttigare än hennes konkurrenter. ”Just dance”, ”Paparazzi”, ”Poker face”, ”Bad romance” och ”Alejandro” är moderna popklassiker. Gemensamt för de låtarna är att alla var skrivna tillsammans med svensk-marockanske Nadir ”RedOne” Khayat.
Den enda låten som RedOne är inblandad på detta album är också den starkaste: ”Gypsy”, med gagaesque stegring och den oslagbara refrängen: ”I don’t wanna be alone forever, but I can be alone tonight”. Där dansar Stomatol-skylten i neon.
Men resten av albumet låter vilset, spretigt, utan melodisk GPS; en guppande flaskpost med ett SOS som aldrig kommer att nå RedOne. Efter den första veckans ”etta på gamla meriter” så kommer ”Artpop” de närmaste månaderna inte att ha en chans på listorna mot Miley Cyrus, Katy Perry, Avicii, Lorde och Eminem.
Jan Gradvall
Celine Dion
Loved me back to life
Sony
Betyg: 3
Ett större erkännande som sångerska kan Rihanna inte få. I första spåret på det här albumet försöker till och med Celine Dion – sångkonstens Formula 1-bil – att sjunga som Rihanna: hon saktar ned farten och imiterar Rihannas raspigt karibiska staccato med ”eh-eh-eh” och ”aj-aj-aj”. Så sjunger man 2013 om man vill sjunga modernt.
Är man intresserad av sång är det aldrig tråkigt att lyssna på Celine Dion. Hon skrinnar åttor runt sina kollegor och håller fast vid Titanic-filosofin; om det krisar i livet ställer man sig längst fram i fören och fyller lungorna med kanadensisk polarvind. Du behöver täckjacka till balladerna.
Bästa låten ”Breakaway” är – som vanligt i dagens popmusik – skriven av svenskar. Denna gång en för mig okänd trio med de ogooglingsbara namnen Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren. Först får jag upp en länk till svenska hockeymålvakter. Sen upptäcker jag att de skrev ”Heartbreak Hotel” till Yohio.
Jan Gradvall
Jenny Wilson
Demand the impossible
Sony
Betyg: 4
Som drabbad av bröstcancer har artisten Jenny Wilson en lång tid av ändlösa blodprov och magnetröntgen bakom sig. Förbluffande nog lyckas hon både musikaliskt spegla och hämta kraft ur denna upplevelse. ”Demand the impossible” är en röntgenbild av både henne själv och samhället runt omkring. I ”My history” sjunger hon ”The bones in my body is an army of worries” – man vet aldrig vad nästa provomgång visar – för att sedan i refrängen parafrasera Grandmaster Flash & The Furious Five: ”Don’t push me”. Jenny Wilson har luvan uppdragen både på omslaget och i studion. Hon sjunger på ett sätt att man inte vill gå för nära henne på perrongen. Rytmerna utgör ett elektroniskt blodomlopp som inkorporerar allt från 1980-talets electro till nordafrikansk gnawa, en musik med uttalat syfte att läka och hela.
Jan Gradvall
Daniel Adams-Ray
Innan vi suddas ut
Universal
Betyg: 5
”Minns du när vi brukade kolla på filmer från Compton. Och tvingades ljuga om någon frågade var vi kom från”. Med två rader lyckas Daniel Adams-Ray förmedla en hel scen. Oavsett var man kommer ifrån, oavsett vilket decennium man varit tonåring, kan man relatera till det glappet mellan den färgstarkare amerikanska populärkultur på liv & död som man skulle vilja vara en del av och den svenskare verklighet som är ens egen. Kampen får i stället föra i sitt eget huvud.
Daniel Adams-Ray är en svensk Kanye West, lika kompromisslös, med tinningar bultande av otålig begåvning, men samtidigt alltid med viljan och förmågan att nå toppen på listorna. Med sina texter är han på samma gång både privat och politisk. Ett genomgående tema på ”Innan vi suddas ut” är iskylan i ett samhälle som sorterar människor efter hudfärg, hårfärg, efternamn och postnummer.
Precis som Kanye West är Daniel Adams-Ray också lika begåvad som rappare, soulartist och gränsöverskridande popmakare. Den förstummande ”Svär på mammas grav” låter som om Bach-tolkaren Glenn Gould var pianist i Vampire Weekend.
Albumet är producerat och skrivet tillsammans med Henrik Jonback, ett annat modernt popgeni som tillsammans med Bloodshy & Avant gjorde ”Toxic” åt Britney Spears och ”Animal” åt Miike Snow.
2013 har varit ett exceptionellt svenskt musikår. Det blir ännu starkare när Daniel Adams-Ray nu upploppet spurtar och passar de flesta med det här albumet.
Jan Gradvall