Skivrecensioner, DI Weekend

Eminem
The Marshall Mathers LP 2
Interscope
Betyg: 3

En bipolär person, pendlande mellan hypomani och depression, vars inre kamp även speglar den yttre kampen i dagens våldsamma, schizofrena Amerika. Det finns många paralleller mellan Carrie Mathison i ”Homeland” och Eminem.

Även Eminem är en hypersmart blond amerikan som i sin jakt på sanningen klättrat på väggar och greppat efter vapen

Eminem växlar i sina låtar mellan tre olika personligheter som krigar om mikrofonen: Marshall Mathers, Slim Shady och Eminem. Alla har fått var sitt album uppkallat efter sig.

Att lyssna på Eminems album har varit som att ta del av ett schizofrent kammarspel, så vågat och psykoanalytiskt avancerat att det borde ha utspelats på en alternativ teaterscen med plats för 50 personer.

I stället har det utspelats högst upp på topplistorna inför 50 miljoner. Eminem kommer att gå till historien som en av millennieskiftet främsta konstnärer.

Som artist kan han jämföras med en gitarrist som Eric Clapton, mer virtuos och tekniskt skicklig än alla sina kollegor. Ingen annan kommer upp i Eminems hastighet som rappare. I nya låten ”Rap God” närmar han sig 6,5 ord i sekunden.

Om man håller kvar jämförelsen med Eric Clapton så befinner sig Eminem i dag, 15 år efter genombrottet, där Eric Clapton befann sig i början av 1980-talet; en kompetent artist med sina bästa år bakom sig.

Musikaliskt är Eminem inte längre i närheten av den musik han gjorde med producenten Dr Dre. På den tiden skapade de ny musik. Med sitt nya album, ”The Marshall Mathers LP 2”, där Dr Dre inte varit inblandad, försöker Eminem i stället återskapa gammal musik, i det här fallet det tidiga 1980-talets hiphop då flera artister samplade hårda rockgitarrer.

De svaga singlar som släpptes innan albumet fick en att tvivla på om Eminem tappat sin förmåga. Men albumet visar att han fortfarande har äss kvar i rockärmen. Det finns ögonblick här då Eminem fortfarande är bäst i världen. Öppningsspåret ”Bad Guy” är en uppföljare till ”Stan” där Stans lillebror, som älskade Eminem ännu mer än sin storebror, kommer tillbaka och tar en dödlig hämnd på huvudpersonen. Inte ens ”Homeland” hade vågat gå så långt.

Jan Gradvall

Nick Lowe
Quality Street: A Seasonal Selection For All The Family
Proper Records
Betyg: 3

Nick Lowes debutalbum hette ”Jesus of Cool”. Det kunde och borde även ha varit titeln på hans nya album som har firandet av Jesus födelsedag som tema. ”Quality Street” är ett excentriskt julalbum som känns som en överförfriskad morbror som glömt att han lovat vara tomte. Med ett omslag som för tankarna till Wes Andersons film ”Royal Tenenbaums” pyntar Nick Lowe för en jul som känns 1953 snarare än 2013. ”Christmas at the airport”, om att fastna på en flygplats under julhelgen, är en blivande julklassiker. Versionen av ”Stilla natt” skulle inte klara en kroppsvisitation i säkerhetskontrollen.

Jan Gradvall

PH3
Moderna tider
Warner
Betyg: 3

Hiphop har blivit en genre med bestämda regler och ständiga diskussioner om vad som är äkta och oäkta. Så var det inte i början. I begynnelsen handlade hiphop om att ta element från alla tänkbara olika stilar. Discjockeyer i Bronx på 1970-talet mixade ihop Thin Lizzys ”Johnny The Fox” och Monkees ”Mary Mary” med salsa och filmmusik. Duon PH3, med veteranerna Profilen och Eye N’ I, tar tillbaka hiphop till den tidens frihet och anarkistiska lekfullhet.

Jan Gradvall

Lorde
Pure Heroine
Universal
Betyg: 3

Spelplatsen i första spåret är skolkorridoren, en vanlig miljö i pophistorien. ”Baby, be the class clown, I’ll be the beauty queen in tears. It’s a new art form, showing people how little we care”. Skillnaden är att artisten och textförfattaren i det här fallet befinner sig där på riktigt. Lorde från Nya Zealand var 16 år när hon spelade in det här albumet (hon fyllde 17 i går).

Kanske är det också den närvaron och trovärdigheten som gjort att Lorde blivit årets popsensation. Lorde får andra artister att kännas som vuxna som låtsas. Egentligen heter hon Ella Yellich-O’Connor och är dotter till en framstående poet på Nya Zealand. Hon ser ut som hon läst vampyrlitteratur. Musikaliskt låter hon uppfödd på samtida svarta artister som Drake och The Weeknd och svenska electrodrottningar som Lykke Li och Fever Ray.

USA-ettan ”Royals” är en fantastisk låt, hypnotiskt minimalistiskt, där Lorde sjunger om kontrasten mellan dagens tonåringars vardag och det lyxliv (Grey Goose, Maybach, diamanter) som de ser i stjärnornas YouTube-videor. Refrängen: ”We’ll never be royals, It don’t run in our blood”. Samtidigt förbehåller hon sig rätten att fortsätta drömma det livet. ”We don’t care, we’re driving Cadillacs in our dreams”.

Jan Gradvall