Skivrecensioner, DI Weekend

Nils Frahm
Screws
Erased Tapes
Betyg: 5

Nils Frahm
Spaces
Erased Tapes
Betyg: 4

Den förste jag hörde nämna den tyske experimentelle Berlin-kompositören Nils Frahm var Sebastian Ingrosso, en musiker med öppna öron. Albumet ”Screws” gavs ut i fjol och har under sommaren och hösten blivit ett av mina mest spelade.

När pianisten Nils Frahm bröt sin tumme fortsatte han spela i alla fall och komponerade musik för nio fingrar. Vid inspelningen har han placerat mikrofonerna på udda platser så att man hör fingernedslagen, skorrandet från pianot, kanske skrap från bandaget och hans egna andetag.

Resultatet låter inte som någon annan musik jag hört. Som om Glenn Gould återuppstått en morgon efter en natt på en klubb i Berlin.

Nils Frahm har studerat piano under Nahum Brodski, i sin tur elev till Tjajkovskij. Han är son till fotografen Klaus Frahm som formgav omslagen till det klassiska bolaget ECM med bland andra Keith Jarrett.

Men medan en pianist som Keith Jarrett hatar när publikens syns eller hörs under konserter så välkomnas det av Nils Frahm. Hans nya album ”Spaces” består av liveinspelningar där han placerat mikrofoner ute bland publiken.

Det hostas och skrapas med fötter. Nils Frahm är lika intresserad av inspelningsrummet som av kompositionerna. Det icke perfekta kan uttrycka mer än det perfekta.

I en intervju säger Nils Frahm att han ljudmässigt är influerad av reggaemusiker som King Tubby och jazzpianisten Thelonious Monk. Om den senares album ”Thelonious Himself” från 1957, framförd på ett något ostämt piano, inspelad i mono med en enda mikrofon, säger Nils Frahm ”det innehåller allt jag vill ha och älskar med musik”.

Jan Gradvall

Arcade Fire
Reflektor
Universal
Betyg: 4

Det står Arcade Fire på den här skivan. Det skulle lika gärna kunna ha stått Arcade Fire & LCD Soundsystem.

Arcade Fire och LCD Soundsystem har varit två av Nordamerikas bästa band på den här sidan av millienneskiftet, kanske till och med de allra bästa. Banden har låtit olika, men har flera saker gemensamt. De är båda barn av Bowie, refererar ständigt till hans musik, och drivs av en idé att genom en kombination av slagverk och elektronik på scen återskapa den extas som finns i gospel.

Efter att LCD Soundsystem lade ned har bandledaren James Murphy i stället blivit producent åt Arcade Fire. Och dubbelalbumet ”Reflektor” låter som om banden gift sig.

”Reflektor” är en discokula upphängd i taket på Metropolitan Museum i New York. Ljuskäglor kastas på statyer av Eurydike och Orfeus (ja, det finns faktiskt låtar som handlar om dem). Skällsordet arty farty reclaimas och blir något positivt.

Allra vackrast är de spår som blottar en annan gemensam influens för Arcade Fire och LCD Soundsystem, tyska Kraftwerk och i synnerhet albumet ”Radio-Activity”. Gränsen mellan musik och elektricitet upplöses. Det låter som strömmen sjunger

Jan Gradvall

Vånna Inget
Ingen botten
Heptown Records/Sound Pollution
Betyg: 4

Punken började som en genre för unga, arga och missförstådda. Fyra decennier senare är punken också en genre för gamla, arga och missförstådda. Sångerskan i Vånna Inget uttrycker något nytt när hon sjunger ”Jag har levt upp säsongerna i mitt liv”, följt av ”Vi börjar bli riktigt jävla gamla, vi börjar bli riktigt jävla gamla”. Det är en av de bästa svenska rocklåtarna jag hört i år vid sidan av Könsförrädare. Vånna Ingets musik är klassisk postpunk med melodisk bas, en virveltrumma som aldrig får vila och texter som egentligen är alldeles för kantiga för att sjungas men just därför definierar genren. Det låter som sångerskan Karolina Engdahl lånat Ian Curtis gamla rock med texten HATE sprayad på ryggen.

Jan Gradvall