Krönika, Dagens Industri

Weekend 28 april

Jan Gradvall

Krönika

Produktveckling. Det är ett kränkande ord för artister, men i grund och botten är det vad musikbranschen handlar om. Form och innehåll måste hänga ihop. Artist och musik måste säga samma sak. Om Ulf Lundell var iklädd stringbadbyxor på ett skivomslag skulle han inte längre vara Ulf Lundell.

Det är därför häpnadsväckande hur ogenomtänkt Sony BMG handskas med Marie Serneholt.

Genom åren i A-Teens har Marie Serneholt, 22, fått bästa tänkbara skolning i att överleva i popbranschen. (Få unga klarar den sortens extrema turnéliv med förståndet intakt.) Förutom sitt utseende har hon en röst som skär igenom skivproduktioner. Ola Håkansson på A-Teens skivbolag Stockholm Records har liknat Serneholts röst vid en laserstråle.

Det borde inte gå att misslyckas med en sådan unik talang – men det är precis vad Sony BMG just nu håller på att göra. Låten ”That’s The Way My Heart Goes” har varit en framgång i radion, men albumet är inte den storsäljare som var förväntat. På hemsidans diskussionsforum är aktiviteten minimal.

Vad har gått fel? En förklaring finns i själva musiken. I pressreleaser har det talats om att lägga sig mellan ABBA och Gwen Stefani. Det är lättare sagt än gjort. Gwen Stefanis produktioner utmärks av en udd, en gatuförankring, som helst saknas i denna tillrättalagda produktion. Om någon verkligen analyserat Stefanis musik, med tydliga rötter i ska, hiphop och ragga, hade man dessutom blivit varse om att den sortens musik är raka motsatsen till ABBA:s pophantverk.

Samma brist på analys och förverklighetsförankring går igenom i bilder och på omslag. Marie Serneholt är en ung, vanlig tjej från Stockholm. Varför inte utgå från just det faktumet i hennes image?

Men Marie Serneholt porträtteras på de aktuella bilderna som en sexig modell som lika gärna skulle kunna sälja schampo eller deodorant. I stället för en potentiell kompis till sin publik – någon de kan identifiera sig med – framtonar Serneholt på omslagsbilderna som en fabricerad produkt.

I pophistorien finns många exempel på hur viktigt det är med rätt kontext. När Britney Spears kom fram var hon egentligen motsatsen till en vanlig amerikansk tonårstjej. Drillad i artistyrket sedan barnsben. Skolad i amerikanska ”Disneyklubben”. Uppbackad av proffslåtskrivare med miljoner i marknadsföringsbudget.

Men i den geniala videon till ”…Baby One More Time” framhävdes i stället motsatsen. Britney Spears var här den vanliga tjejen i plugget. Till synes knappt sminkad stod hon iklädd enkla, billiga kläder och utförde dansnummer tillsammans med sina kompisar i gymnastiksalen. Nyckelord: Tillgänglighet.

Ett annat exempel är Jennifer Lopez. 2002 gjorde amerikanska Sony marknadsanalysen att Lopez hamnat för långt ifrån sina ursprungliga fans. Hon var hade blivit för posh, för exklusiv, och tappat sin gatuförankring. För att positionera Lopez rätt igen skapades därför konceptet ”Jennie From The Block”. En låt och en image som målmedvetet hamrade in budskapet att Lopez innerst inne bara var en helt vanlig tjej från Bronx..

Det är på det sättet som Marie Serneholt borde framtonat. Som en vanlig tjej från Stockholm som vet vad hon vill. Men nu riskerar det i alla bemärkelser airbrushade albumet ”Enjoy The Ride” att drunkna på en marknad som svämmar över av artister som fått skivkontrakt för sitt utseende.


GRADVALLS VAL

BOK

”Från ett tidningshuvud”, John Bark (Barkingdp.se). Smart, lärorikt och väldigt underhållande om hur det går till bakom kulisserna när tidningar (i synnerhet DN) byter form och typsnitt.

RYTM

”Fisherman”, The Congos. På dubbla samlingen ”Fisherman Style” (Blood & Fire/Rootsy.nu) återanvänds den hypnotiska rytmen från reggaeklassikern ”Fisherman” från 1976 i 24 olika versioner.

TRAILER

”Miami Vice”, www.apple.com/trailers. Ingen kan filma storstäder som Michael Mann. Suggestiv musik av Jay-Z och Linkin Park. Och allt sponsrat av Bacardi.
Det är bara att applådera.

+

BONUS:

Gay Talese, 74, har skrivit den kanske mest känd magasinartikeln i amerikansk tidningshistoria. ”Frank Sinatra Has A Cold” publicerades i Esquire 1966. I stället för att intervjua Sinatra tecknar Talese det definitiva Sinatra-porträttet genom att prata med alla som jobbar runt honom, inklusive den man som bär väskan med Sinatras toupéer.

Gay Talese är känd som världens mest välklädde och långsammaste journalist. Talese har sagt om skrivande: ”Writing is often like driving a truck at night without headlights, losing your way along the road, and spending a decade in the ditch”.

Hans efterlängtade nya bok, biografin ”A Writer’s Life” (Knopf), har tagit Talese 14 år att skriva. Förutom hans eget livs fascinerande historia – Talese är son till en siciliansk skräddare – berättar Talese i boken om sina artiklar och böcker, även de som aldrig blev något.

Talese arbetade länge på en bok om Liu Ying, en kinesisk damfotbollspelare som missade en straff i VM-finalen mot USA 1999, Men efter fem månaders research i Kina beslutade sig Talese för att materialet inte höll. Ett annat av de aldrig avslutade projekt han beskriver i ”A Writer’s Life” är en planerad bok om Lorena Bobbitt, kvinnan som skar av sin mans penis.

I en intervju i New York Times förra veckan beskriver Talese ändå hur målmedvetet han arbetar. Han skriver varje dag och inleder dagarna i sitt hus på Upper East Side med att ta på sig någon av sina skräddarsydda kostymer och skor i kalvskinn. Därefter går han en våning ned till sitt skrivrum. Utan kontakt med omvärlden – utan fönster och telefon – sitter han sedan där och torterar sig själv med det han skriver och inte skriver.

Att han ändå står ut förklaras av att Talese på kvällarna ofta går till Elaine’s, legendarisk restaurang i New York, där han belönar sig själv med in Martini.

Jan Gradvall