Skivrecensioner, DI Weekend

BWO
Titel: Halycon Days
(Capitol/EMI)
Betyg: 4

Det allra mest chockerande med Alexander Bard har ännu inte avslöjats. Den djupa och mörka hemligheten – som ingen grävande journalist ännu grävt fram – är att han innerst inne är Sveriges folkligaste person. Parallellt med alla kontroverser i media gör Alexander Bard varm och kärleksfull popmusik som når lika långt in den svenska folksjälen som Benny Andersson.

Under de två och ett halvt år som BWO (Bodies Without Organs) funnits har bandet hunnit vara med i Schlagerfestivalen två gånger. Debutalbumet från 2004 har överträffat allas förväntningar och genererat osannolika sju hitsinglar på Tracks från ett och samma album. En av dem, ”Sunshine In The Rain”, har dessutom legat ett halvår på Svensktoppen.

Uppföljaren ”Halycon Days” är Alexander Bards största stund hittills som popmakare. Skillnaden mellan Army of Lovers och BWO blir uppenbar när man jämför versionerna av ”Obsession”. Mellan Army Of Lovers och lyssnarna fanns ofta ett kitschfilter. Men i BWO:s version av samma låt – mycket tack vare Martin Rolinskis mineralvattensklara röst – finns ingen distans utan bara en ren och blottad kärlek till popmusik.

Alla popartister strävar efter att göra det perfekta moderna popalbumet. Få kommer lika nära som Alexander Bard, Martin Rolinski och Marina Schiptjenko gör här. Tillsammans med producentgeniet Anders Hansson väljer destillerar de fram det bästa från de senaste 30 årens melodiradioflöde

Att BWO kan göra Pet Shop Boys på 2000-talet bättre än Pet Shop Boys bekräftas återigen. Här finns också en ballad som sammanfattar hela 1970-talet (blivande monsterhiten ”We Could Be Heroes”) och en genial uppdatering av Hall & Oates popsoul (”Hanging On The Phone”). ”Halycon Days” kan bli den största försäljningsframgången för en svensk artist sedan ”Look Sharp!” med Roxette och ”The Sign” med Ace Of Base.

Jan Gradvall

The Radio Dept.
Titel: Pet Grief
(Labrador/Border)
Betyg: 3

Enligt en bok från i somras utgiven av musiksajten Digfi, där 100 svenska musiktyckare röstade fram sina favoriter, skulle Malmö-bandet The Radio Depts debutalbum ”Lesser Matters” vara 2000-talets bästa skiva alla kategorier. Jo, bättre än både Jay-Z:s ”The Blueprint”, Wilcos ”Yankee Foxtrot Hotel”, The Streets ”Original Pirate Material”, Badly Drawn Boys ”The Hour Of Bewilderbeast” och Kanye Wests ”The College Dropout”.

Utnämningen säger tyvärr mer om själva omröstningen än om The Radio Dept – svensk musikkritik blir alltför ofta en tävling om att gilla samma typ av annorlunda saker – men bandet har verkligen unika kvaliteter. Med utgångspunkt från New Orders mest atmosfäriska ögonblick skapar The Radio Dept vacker och svävande musik som ger ordet ljudtapet en positiv innebörd. Det är förståeligt att Sofia Coppola lär använda The Radio Dept i sin kommande ”Marie Antoinette”, en film där 1700-talsmiljöerna ljudsätts med bland annat New Order-musik.

Jan Gradvall

Mark Knopfler & Emmylou Harris
Titel: All The Roadrunning
(Universal)
Betyg: 3

När Dire Straits debuterade i slutet av 1970-talet var Mark Knopfler inte så lite inspirerande av JJ Cale och hans tillbakadragna ”Gone fishing”-attityd. Det är därför ironiskt att Dire Straits blev 1980-tals mest energiska och överexponerande band. I dag är Mark Knopfler tillbaka i den underdog-position som nog alltid passat honom bäst.

Som bäst låter ”All The Roadrunning” låter också som det är inspelat på JJ Cales veranda. Mark Knopfler och Emmylou Harris har satt gungstolarna bredvid varandra. Den fårade melankoli som finns i Knopflers gitarrspel gifter sig perfekt med Emmylou Harris röst. Synd bara att de inte väntade in ännu starkare låtar.

Jan Gradvall

Mats Möller
Titel: Det jag ångrar mest
(Promising Records/CDA)
Betyg: 3

När Mats Möller gör efterlängtad comeback inser man vilken konstant bristvara det är i svensk popmusik med berättande texter om vardagen. Inte minst om parrelationer. Först: ”Dom somnade långt ifrån varandra i går/ Och dom vet inte riktigt var dom står.” Därefter: ”Han sätter på kaffe, för tidigt för vin/ Hon tar Kulturen, han tar Ekonomin”.

Mats Möller var med i Docenterna 1983 till 1985, den kanske mest gyllene av flera guldåldrar för ett av Sveriges genom tiderna bästa popband. Därefter hoppade Möller av bandet för att istället utbilda sig till läkare. Nu har han slutligen spelat in en ny skiva med låtar han under åren samlat i byrålådan. Popmagin från förr är bitvis intakt, särskilt på det lysande titelspåret. Andra låtar saknar Docenternas strama poparrangemang och försvinner ut i trivsamt bluesgung.

Jan Gradvall