Krönika, Dagens Industri

Weekend 13 september

Krönika

Jan Gradvall

Den 4 oktober släpper Veronica Maggio sitt nya album, ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. En varm sommardag i augusti spelas albumet för första gången upp för utomstående. Veronica Maggio är själv på plats och berättar om bakgrunden till låtarna. Det är en inte ovanlig situation i musikbranschen, att media får ta del av musiken på ett tidigt stadium.

Det är bara det att det inte finns några journalister med på denna första uppspelning. I rummet finns enbart några personer från den mediekanal som är mycket viktigare för Veronica Maggio än tidningar, radio och tv – Spotify.

Vi befinner oss i ett nytt medielandskap. Tidigare var artister tvungna att gå vägen via media för att nå ut med nyheter till sina lyssnare. Nu finns det bättre och effektivare sätt.

Veronica Maggio är det bästa exemplet på att Spotify blivit viktigare än försäljning och radiospelningar. Två veckor efter att ”Satan i gatan” släpptes våren 2011 hade Veronic Maggio följande placeringar på Spotifys Topp 100-lista över mest spelade låtar i Sverige: 2, 6, 10, 11, 12, 17, 23, 25, 26, 27, 29, 41, 77, 95, 96, 99.

Det var till och med fler låtar än vad som fanns på ”Satan i gatan”. Vad som hade hänt var att Sverige älskade ”Satan i gatan” så mycket att man även började klicka sig fram till hennes två första album, ”Vatten och bröd” från 2006 och ”Och vinnaren är…” från 2008.

Det är även via Spotify som de flesta kommer att lyssna på Veronica Maggios nya album. Så vad kan vara viktigare än att de som jobbar på Spotify är insatta i musiken på hennes nya album?

En annan artist som prövar nya sätt att nå sina lyssnare är Lars Winnerbäck. Nästa vecka ger han ut sitt nya album ”Hosianna”.

Lars Winnerbäck är känd för att ge ytterst få intervjuer. Inför ”Hosianna” gör Lars Winnerbäck inte en enda intervju med traditionell media. I stället gör han sin enda intervju med Kristoffer Triumf och hans podcast ”Värvet”.

Kristoffer Triumf tillhör inte något stort mediebolag. Han gör sina intervjuer i sitt hem i Vällingby. Trots det, och kanske även tack vare det, har han blivit en viktig och trovärdig mediekanal. De 90 intervjuer i ”Värvet” som Kristoffer Triumf hittills gjort har totalt haft cirka åtta miljoner nedladdningar. Och den siffran ökar med tre kvarts miljon i månaden.

Att prata i en podcast i stället för med en tidningsjournalist har flera fördelar för en artist. I ”Värvet” får Lars Winnerbäck en chans att prata till punkt om låtar han arbetat med i flera år. De som lyssnar får höra Winnerbäcks röst direkt – inte förmedlad via en skrivande journalist som väljer ut citat och gör sin egen vinkel på historien.

Att artister hittar rakare vägar för att få ut med sin musik är en alarmerande nyhet för journalister, men inte för artister och lyssnare. Den intima direktkontakt som artister och publik har under en konsert kan man snart nu även uppnå i det nya medielandskapet.

Vi journalister har delvis oss själva att skylla för att det blivit så här.

På Mediedagarna i Göteborg i fjol ledde jag ett samtal med rubriken ”Har gammelmedia spelat ut sin roll för musikartister”? En av deltagarna var Sarah Dawn Finer. När jag frågade hur många av de intervjuer hon fått göra inför sitt senaste album som faktiskt handlade om albumet svarade hon: ”Ingen”.

Gammelmedia har en roll även i det nya medielandskapet. Vi kan ge kontext, förklara och analysera, på ett sätt som andra medier inte kan göra. Men allt för många journalister lever kvar i en hybrisbubbla, oförmögna att se vår egen utbytbarhet, om vi inte blir bättre och mer pålästa.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

WINNERBÄCK
”Hosianna” (Universal), ges ut onsdag. Eftersom jag lärt känna Lars Winnerbäck lite avstår jag från att recensera. Men: ”Monsterteorin”, bästa svenska texten sen ”Söndermarken”. ”Du är 20 sidor text på en försäkring”.

THRILLER
Gillian Flynn, ”Gone girl” (Modernista). Den amerikanska mångmiljonsäljare jag skrev en krönika om i våras (28 mars) finns nu översatt till svenska. Rasande skickligt skriven thriller. Får dig att missa busshållplatser.

KONST
”Nederländsk och belgisk konst: Drömmar om välstånd”, Kunskapskanalen. Konstkritikern Andrew Graham-Dixon är min favoritprogramledare på tv alla kategorier. Briljant pedagog, allt han talar om blir glasklart.

+

BONUS NR 1:

Kvällstidningar och underhållningsprogram lever i symbios och agerar draghjälp åt varandra. Att göra löpsedel på ett bandat program där någon skadade sig i tummen för tre månader sen är rätt unikt för Sverige.

Detta är inget nytt, men den första som lyfter fram och förklarar fröet till denna utveckling är en ny bok om Lennart Hyland, ”Hyland – legenden och hans tid” (Leopard Förlag) av journalisten Lars Ragnar Forsberg.

Boken visar att symbiosen kan härledas ända tillbaka till radioprogrammet ”Karusellen” som startade i januari 1951. Med i redaktionen till ”Karusellen” fanns Sixten Ahrenberg från Aftonbladet och Gösta ”Masen” Wernlöf från Expressen. ”Idén att ha med murvlar från kvällspressen var ny och, skulle det visa sig, genial. Det blev ett symbiotiskt förhållande där Karusellen och tidningarna gav varandra näring”.

Boken ”Hyland – legenden och hans tid” är inte den definitiva boken om Sveriges kanske verklige landsfader – vem skriver den? – men lyfter fram flera intressanta nya sidor av historien.

En är konkurrensen mellan två medielegender, veteranen Sven Jerring och uppstickaren Lennart Hyland. Under OS i London 1948 släppte Jerring aldrig fram Hyland till mikrofonen utan degraderade honom till ”protokollförare, siffergubbe och vattenbärare”, något Hyland aldrig förlät.

En annan är att alla på kultursidor fnyste åt geniet Lennart Hyland till en början – alla utom Stig Ahlgren (1910-1996), föregångare för alla som i dag skriver om populärkultur.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

”Mitt mål har varit att toppa när jag är 50 år. Det är dit jag siktar, landar min båge”.

Det är extremt ovanligt att man i dag hör artister uttrycka sig på det sättet, men Peter Jöback, 42, gör det. Hans nya album indikerar också att han kommer att lyckas.

Få genrer har så låg credd som musikaler, men med albumet ”I love musicals” (Sony) återupprättar Peter Jöback en hel genre.

I förordet till albumet skriver han: ”Musikaler uppfostrade mig som liten. De gamla MGM-filmerna i vacker technicolor som visades på helgerna blev mina barnvakter i en färglös, dysfunktionell familjemiljö i 70-talets Täby. Gene Kelly och Fred Astaire var mina bästa vänner”.

Med uppbackning av 33 personer starka Stockholm Sinfonietta och producenterna Dan Sundquist (ex-Reeperbahn, Jakob Hellman) och Frederik Kempe (moderna popklassiker som ”Popular” och ”Begging”) och har Peter Jöback nu gjort ett musikalalbum som även kan övertygade tvivlare.

När en popkritiker sitter och torkar tårarna till låtar från ”Miss Saigon”, då har man lyckats.

Jan Gradvall