Skivrecensioner, DI Weekend

Avicii
True
PRMD/Universal
Betyg: 5

”Tim gör saker som jag, ärligt talat, aldrig hade tänkt på. Jag spelade ett gitarriff, han sänker det en oktav och får det att låta så funkigt”. Den som säger det är Nile Rodgers, geniet bakom Chic, en stark kandidat till Polarpriset. Den musiker han pratar om är Tim ”Avicii” Bergling.

Hösten 2013 kommer att gå till musikhistorien som den sista tid då människor kom undan med att stå med armarna i kors och mumla saker som att discjockeyer ”bara trycker på knappar” eller att de inte gör ”riktig musik”. Aviciis debutalbum är en bländande uppvisning i musikalitet som dödar alla såna fördomar.

Avicii, som fyller 24 på söndag, har gjort sin generations ”Thriller”. Ett album där varje spår är gjort för att ta över världen. Ett album där varje refräng pekar på toppen av Empire State Building och säger att där ska jag bo.

Avicci har gjort sin research på fältet, förfinat sitt hantverk till perfektion. Hur många andra musiker i historien har spelat för 25 miljoner människor över hela jordklotet innan de gör sitt debutalbum? Avicii vet exakt vilka tempohöjningar och taktbyten som får händer att lyfta mot himlen.

Samtidigt är det också ett album som tar stora musikaliska risker. Avicii är ett barn av sin tid på så sätt att han inte tar någon som helst hänsyn till genregränser. På Spotify är alla genrer – pop, disco, hårdrock, country, filmmusik – endast ett klick från varandra. Så även i Aviciis musik.

”Shame on me” börjar som en pastisch på Sweets glitterpopklassiker ”Ballroom blitz” för att sedan mutera och bli en lillasyster till ”9 to 5” med Dolly Parton. ”Liar liar” kryddas med en Farfisa-orgel som låter garagerock från 1960-talet.

”Addicted to you” för tankarna till George Harrisons ”While my guitar gently weeps” men är skriven tillsammans med 71-årige ”In the ghetto”-kompositören Mac Davis och framförs av en avlägsen släktning till Judy Garland från Oklahoma som sjunger exakt som Adele. Nej, jag hittar inte på detta.

”Hey Brother” inleds med att en av musikerna från Alison Krauss band Union Station står på ett fält i Nashville och sjunger country. Därefter tvingar melodin upp oss på ett lastbilsflak med fulla studenter och kör fyra varv runt Sergels Torg. Slutscen: alla badar i fontänen.

Det är vansinnigt. Det är genialt.

Mitt i all denna konfettisprutande eufori plockar Avicii sedan plötsligt in Linnea Henriksson som gästsångare i en hjärtskärande och dödligt allvarlig hämtad ballad från Antony & The Johnsons andra album ”I am a bird now” från 2005. Ingen hade kunna förutse den vänstersvängen.

Med detta album, som kan bli 2013 års mest spelade i världen, hjälper Avicii flera svenska kollegor att skaffa ett cv som kommer att öppna dörrar för dem internationellt. Ett par låtar är gjorda i samarbete med två av svensk musiks största begåvningar, Salem Al Fakir och Vincent Pontare, som började arbeta tillsammans på Petters senaste album och därefter fortsatt på Veronica Maggios kommande.

Precis som Michael Jackson och Quincy Jones gjorde på ”Thriller” så suddar Avicii också ut skillnader mellan hårt och mjukt, maskulint och feminint, svart och vitt. Den låt som skrivits tillsammans med Nile Rodgers, ”Lay me down”, sjungs av gayikonen Adam Lambert och mynnar ut glimrande livsbejakande italodisco som påminner om Blackbox ”Ride on time”.

Musiken på ”True” är vidöppen, totalt fördomsfri. Om världen vore lite mer som Avicii skulle det vara lättare att tycka om världen just nu.

Jan Gradvall

Fotnot: Albumet med Avicii släpps 12 september.

Babyshambles
Sequel to the prequel
Parlophone/EMI
Betyg: 1

Glasvegas
Later… when tv turns to static
Sony
Betyg: 2

Den brittiska rockmusiken börjar bli som landslagsfotbollen. Det är bara i sitt eget minne som den fortfarande håller världsklass.

Jan Gradvall