Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 30 augusti
Skivrecensioner
Bob Dylan
Another self portrait (1969-1971): The bootleg series vol. 10
Sony
Betyg: 4
Keep your shit är nästan viktigare än Kill your darlings. Martin Schibbye sade det i en intervju i Dagens Nyheter i veckan apropå skrivandet av boken om fångenskapen i Etiopien. Han citerade i sin tur Sigge Eklund. Vad som menas: att man inte ska putsa till allt utan behålla och visa en del av sina misstag, det gör verket mänskligare och intressantare.
Inget album i musikhistorien är ett bättre exempel på Keep your shit än Bob Dylans ”Self portrait”. Ett unisont utskälld dubbelalbum från 1970, betraktat som inte bara ett snedsteg i Dylans karriär utan ett fall från översta trappsteget. Albumet var orkesterarrangerat och bestod mestadels av versioner av andras låtar. När den ledande rockkritikern Greil Marcus recenserade så löd öppningsmeningen: ”What is this shit?”.
I dag är det lättare att förstå vad Dylan ville göra. ”Self portrait” var ett uppsträckt långfinger till 1968-rörelsen som ville att Dylan skulle vara deras Messias. Varje ny låt av Dylan förväntades vara en kommentar till världsläget. Hippies sov utanför hans hem.
Dylans svar till allt detta var: ”Jag tillhör inte någon, jag är bara en musiker”. Därav att han spelade in ett dubbelalbum med låtar av Rodgers-Hart, franska schlagers och en singel där texten inte bestod av något annat än att han sjöng ”la-la-la”. Den senare, ”Wigman”, briljant använt av Wes Anderson i soundtracket till ”The Royal Tenenbaums”.
Den tionde volymen i ”The Bootleg Series”, en box med fyra cd, visar hur integrerad ”Self portrait” var i den arbetsprocess som skapade albumen före och efter, ”Nashville skyline” (1969) och ”New morning” (1971), två album som tillhör mina egna absoluta favoriter med Dylan. I boxen får vi alternativa versioner från alla tre de albumen samt framvaskat guld. Outgivna låtar som ”Pretty saro” och ”Spanish is the loving tongue” är farligt bra; spela på jobbet och du får inget mer gjort den dagen.
Ändå är det originaldubbelalbumet ”Self portrait”, presenterat i sin helhet på den fjärde cd:n, som griper mig mest. Dylan hade inte varit Dylan i dag om han inte gjort sådana album.
Jan Gradvall
Franz Ferdinand
Right thoughts, right words, right action
Domino/Playground
Betyg: 2
Intresseklubben antecknar inte längre.
Jan Gradvall
Earl Sweatshirt
Doris
Sony
Betyg: 4
Låten på ”Hoarse” på den 19-årige rapparen Earl Sweatshirts album är det närmaste jag hört någon komma känslan hos Jimi Hendrix sedan ”Electric ladyland”. Ett sötdoftande rökmoln av paranoia, verkligheten presenterad i slow motion.
Odd Future-medlemmen Earl Sweatshirt betraktades som Los Angeles-scenens underbarn när han 2011 plötsligt försvann. Ett redan klassiskt reportage i The New Yorker (finns att läsa i sin helthet på nätet) gav förklaringen: hans mamma hade tvingat honom att återuppta sina studier på en internatskola på Samoaöarna. Nu är Earl Sweatshirt tillbaka och han är bättre än någonsin med ”Purple haze”-glödande hiphop och lagom bildade referenser till allt från Tom Sawyer och Harry Potter till Fleetwood Mac.
Jan Gradvall
Gilbert Holmström New Quintet
Tiden är kort!
Moserobie
Betyg: 4
En baksida av nätutvecklingen: alla de som hamnar i digital glömska. Att upptäcka att jazzsaxofonisten Gilbert Holmström, född 1937, får endast två meningar på Wikipedia är som att se en skeppsbruten på Riddafjärden. Jonas Kullhammar sträckte ut en åra genom att i förfjol återutge Gilbert Holmströms ”Utan misstankar” från 1965, ett av de bästa svenska album som gjorts. Nu har Kullhammar satt ihop en ny kvintett till Holmström och under några välsignade dagar i Orminge spelat in glödande jazz som gör att man skulle vilja modifiera albumtiteln. Tiden är åt helvete för kort.
Jan Gradvall