Krönika, Dagens Industri

Weekend 16 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Skomakare bliv vid din läst. Inget annat ordspråk är så nedtryckande, så passiverande. Det är som en brännmanet med osynliga tentakler som bränner och straffar under ytan. Allting jag kämpar mot som journalist sammanfattas av det ordspråket.

Ett lysande exempel på motsatsen – vikten av att inte bliva vid sin läst – är tonsättaren Kaija Saariaho, dubbelt aktuell, först på Östersjöfestivalen nästa fredag och därefter som mottagare av Polarpriset.

Skomakare bliv vid din läst är ett urgammalt ordspråk, sällan använt i dagens språkbruk, men andemeningen finns hela tiden under ytan i dagens samhälle. Alla som har mage att inte bliva vid sin läst får känna på stinget.

Det kan gälla rapparen Jay-Z som får höra att han ”koketterar” när han i 40-årsåldern vidgat sina vyer och på sitt nya album rappar om konst. Det kan gälla mig själv: efter att jag skrev om Charles Dickens kölhalades jag i tidningen Axess nätforum för att jag, med popskribent som läst, skrev om litteratur utan att vara litteraturvetare.

Ordet läst är den form som används skotillverkning. Ordspråkets innebörd är att man inte ska fuska i någon annans profession utan hålla sig till det man kan. Just liknelsen läst – en form som aldrig förändras – gör att det även för med sig en undertext av klass och socialt arv. Håll dig till vad du kan. Håll till dig till de dina.

Det är därför det är så uppmuntrande att stöta på människor som inte blivit vid sin läst. Nästa vecka kommer Kaija Saariaho till Sverige för att medverka på Östersjöfestivalen och mottaga Polarpriset. Esa-Pekka Salonen inleder festivalen med att på Berwaldhallen fredag 23 augusti hylla Kaija Saariaho med ett stycke, ”Sombre”, som aldrig tidigare framförts i Europa.

Inom klassisk musik och konstmusik är det gott om brännande tentakler under ytan. Kulturen omgivs av murar där en hel del agerar gränsvakter snarare än dörröppnare. Många oinvigda är, av förståeliga skäl, nervösa för att närma sig musiken i rädsla för att göra bort sig.

Men Kaija Saariaho är inte uppväxt med finkultur. Hon är dotter till en metallarbetare. När hon växte i Finland upp kom inte musiken som inspirerade henne från skivor eller konserthus utan från den egna kudden. Inne i kudden fanns totalt egensinnig musik som bara hon själv hörde, musik hon sedan lärde sig att återskapa.

Jag har själv bara doppat tårna i hennes musik men för mig är den lika fri som andra Polarpristagare som Björk.

Det bästa serumet mot ordspråket Skomakare bliv vid din läst som jag stött på är Stefan Jarls dokumentärfilm ”Det sociala arvet”. När Jonas Åkerlund gjorde en dokumentär till dvd-boxen av Stefan Jarls Modstrilogi blev jag anlitad att göra intervjuerna. Jag satt i en gillestuga och intervjuade Stefan Jarl och Kenta (som dog två år senare) och kompositören Ulf Dageby.

Sverige älskade de två första filmerna, ”Dom kallar oss mods” och ”Ett anständigt liv”, men Stefan Jarl berättade hur besvikna alla blev på tredje filmen, ”Det sociala arvet”.

Barnpsykiatrikern Skå-Gustav Jonsson hade myntat uttrycket det sociala arvet, om att sociala svårigheter går i arv. Det var en sådan Stefan Jarl trodde han skulle göra när han började med den tredje filmen om Kenta och Stoffes barn.

Men verkligheten var en annan. Deras barn hade inte gått under utan lyckats bra. Det var inte vad biopublik och kritiker hade förväntat sig. De ville se en film om missbrukarbarn som blivit vid sin läst.

(slut)

BONUS NR 1:

Den 26 augusti 1998 förändrades svensk musik när Petter släppte sitt epokgörande debutalbum ”Mitt sjätte sinne”. På dagen 15 år senare firar Petter jubileet genom att föra en spelning på Tyrol i Stockholm där han spelar albumet från början till slut.

Samma dag släpps även en jubileumsutgåva som av Petter själv beskrivs som ”den absoluta dyraste och fläskigaste jubileumsutgåvan inom svensk hiphop”. Vinylboxen innehåller fyra lp-skivor med alla b-sidor och remixer samt sju tidigare outgivna låtar inspelade till ”Mitt sjätte sinne”.

DJ Sleepy har också remastrat albumet, för att uppdatera soundet. Utgåvan släpps även digitalt.

Petters genombrott var dock inte okontroversiellt i en svensk musikvärld präglad av konservativ och tidigare ohotad rocktradition. På Grammisgalan 1998 var Petter nominerad i sex klasser och vann tre: årets nykomling, årets artist och årets textförfattare.

Petter berättar i dag att på banketten efter Grammisgalan kom en av Sveriges mest respekterade artister fram till honom och sade: ”Årets text var fan min! Jag menar, ballen går och kuken står, det kan vem som helst skriva”. Så var synen på hiphoplyrik på svenska.

Petter: ”För mig handlade mina hiphoptexter på svenska framförallt om ett korståg. Jag visste hela tiden att jag var tvungen att bevisa mig för att få respekt bland andra musiker i Sverige. Många journalister frågade mig: kan man rappa på svenska? Är det inte töntigt? Är det verkligen tufft och hårt på Södermalm Ja, du fattar vad man va up against.”

Året efter fick Petter fem Grammisnomineringar och vann igen för årets artist.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

”Too much of a good thing is… wonderful!” Det är Liberaces sista replik i filmen om hans liv.

Liberace (1919-1987) är en av tidernas mest osannolika artister. En pianist klädd i strass och vit mantel som satt vid en flygel och, med gigantiska diamantringar på fingrarna, spelade vad som i dag skulle kunna beskrivas som Robert Wells-musik, potpurrier på klassisk musik i Formula 3-tempo. Men publiken, särskilt äldre kvinnor, älskade honom. Under sin storhetstid från 1950-talet till 1970-talet var Liberace känd som ”the highest paid entertainer in the world”.

Liberace blev en inspirationskälla för hiphopartisters sätt att flasha med diamanter. I den klassiska 2Pac-låten ”California love” från 1995 rappar Dr Dre i sin gästvers: ”Diamonds shining, looking like a robbed Liberace”. När Bob Dylan var gäst hos David Letterman 1984 var hans krav att få hälsa på Liberace backstage.

Steven Soderbergh har nu gjort en lysande film om Liberace. ”Behind the calendabra” gjordes i USA som en tv-film för HBO – inget filmbolag vågade satsa på en film med så mycket gaysex – men i Sverige får den biopremiär den 30 augusti under titeln ”Mitt liv med Liberace”.

Michael Douglas är fenomenal som Liberace. Ännu bättre är Matt Damon som hans unge älskare, en älskare som gick med på att både adopteras av Liberace samt att operera sig för att få samma ansikte.

Liberace kom aldrig ut ur garderoben. När en engelsk dagstidning på 1950-talet skrev att han var gay så stämde han tidningen – och vann. När han dog i aids så försökte hans advokat i det längsta hävda att dödsorsaken var hjärtattack.

”Mitt liv som Liberace” är den sista film Steven Soderbergh gör som regissör. Det är även den sista film med musik av en filmmusikens mästare, Mark Hamlisch, som dog i fjol. Marvin Hamlisch är en av endast elva personer i historien som kammat hem full prispott i form av en EGOT, dvs alla de fyra tunga underhållningspriserna, Emmy, Grammy, Oscar och Tony.

Jan Gradvall

+

BONUS R 3:

För alla med begränsad tid så måste det vara stressande att läsa om alla tv-serierna som ”man bara måste se”. Utbudet bara växer, dygnets timmar förblir desamma.

Men efter att ha följt tv-året 2013 kan jag säga att om man bara har tid att välja en ny serie i höst så ska man välja ”The Americans”. Efter att sänds i amerikansk tv under våren får ”The Americans” nu premiär på svensk tv torsdag 29 augusti 22.10 på TV8.

”The Americans” utspelar sig under kalla kriget på 1980-talet, med tidstypiskt ljudspår med låtar av Peter Gabriel av Echo & The Bunnymen. Serien handlar om två KGB-spioner i USA som gått så långt i sin amerikanisering att de skaffat två barn och lever amerikanskt hamburgergrillande villaliv.

Precis som ”Homeland” och ”Mad men” är också ”The Americans” mycket mer än den yttre handlingen. En familjeskildring. En skildring av kärlek, frivillig och under tvång. Huvudrollsinnehavarna Keri Russell (från ”Felicity”) och Matthew Rhys är fantastiska i sitt dubbelspel. Man hatar att man älskar dem. Deras sätt att hela tiden klä ut sig i peruker för tankarna till svenska 1970-talsklassikern ”Ärliga blå ögon”.

Till skillnad från många andra serier som sviktar efter några avsnitt orkar ”The Americans” ända in i kaklet. Senare i höst kommer säsong två i amerikansk tv.

Jan Gradvall