Krönika, Dagens Industri
Weekend 12 juli
Krönika
Jan Gradvall
Vi ser inte längre på tv-serier. Vi slukar dem. Likt popkulturella pytomormar sväljer vi hela säsonger i en enda tugga för att sedan låta dem smälta i magen.
Liknelsen med pytonormar är snodd från Entertainment Weekly. I maj gjorde tidningen ett helt nummer om tv-serier som är perfekta att se i ett enda svep. I USA kallas detta för ”binge watching”, en parafras på till exempel ”binge drinking”, intagande i excess.
I Sverige kallas det för att knarka tv-serier. Den första jag hörde som använde uttrycket att knarka teveserier som ett vedertaget faktum var Agnes-Lo Åkerlind, producenten bakom SVT Play-produktionerna ”Rebecca & Fiona” och ”Danne & Bleckan”.
Hon refererade i sin tur till ett avsnitt av komediserien ”Portlandia” där Fred Armisen och Carrie Brownstein i ett avsnitt knarkar ”Battlestar Galactica”.
”Portlandia”-duon blir så besatta av science fiction-serien att de under en vecka släpper allting i sina liv. De tittar dag och natt med neddragna persienner och hämtpizzakartonger. De pytonsväljer 75 avsnitt.
De blir så besatta av serien att de till och med slutar gå till jobbet. Att få sparken är för dem ett litet pris mot av få veta hur det går. I rymden kan ingen höra dig stämpla.
Min egen semester denna sommar är uppdelad i två delar. Jag har just avverkat den första i ett hyrt hus vid havet på västkusten. Utarbetad orkade jag inte öppna en enda av de böcker jag hade med mig.
I stället har jag och min fru just knarkat tre säsonger av ”Game of thrones”. Flera avsnitt varje kväll i två veckor. Totalt 30 timmar av dvärgar och vargar och leriga slag och lemlästning i närbild.
Och jag måste säga att det är en av mitt livs stora kulturupplevelser.
Jag var länge skeptisk till ”Game of thrones”. Jag har ingen relation till genren fantasy och avfärdade första avsnittet som lite fånigt.
Men när man pytonsväljer ”Game of thrones” blir effekten bokstavligen som att byta värld. Den tv-serie som ”Game of thrones” mest påminner om är ”Jag, Claudius”, den legendariske BBC-serien från 1976.
Författaren till de böcker som ”Game of thrones” bygger på, George RR Martin, har sagt att vad han själv läst är framförallt historiska romaner. Det märks. ”Game of thrones” tar det dödliga intrigmakandet och dekadensen från romarriket och kombinerat det med Henry VII:s 1500-tal.
Lägg där till ett par deciliter ”Sagan om ringen” och Bergmans ”Gycklarnas tid” samt extra nypor sex och våld och kör allt i en blender. Resultat blir en detox- och proteindrink som fyller på alla tomma depåer.
”Game of thrones” är framförallt en triumf för fantasin, en påminnelse om vikten av att ibland, inte minst under semester, låta tankarna vandra i väg på outforskade vägar.
Författaren George RR Martin, 64, har skrivit fem romaner i serien ”Sagan om is och eld” vilket är titeln på ”Game of thrones” i bokform. Två romaner till är planerade. I en mycket intressant intervju i magasinet Rolling Stone, ”The man behind the throne” (finns på nätet), berättar Martin om sin uppväxt.
Han växte upp i arbetarkvarter i New Jersey. Hans värld var inte större än fem kvarter: han bodde på First Street och gick i skola på Fifth Street. När han kom från skolan, där han fick kämpa mot omgivningen, var han mest hemma ensam. ”Men min fantasi ville ha en värld mycket större än så. Så jag började läsa om avlägsna planeter och Romarriket och Shanghai och Gotham City”.
Därefter skapade han komplexa karaktärer som för oss som nu möter dem nu blir lika verkliga som våra egna släktingar. Och roligare att semestra med.
(slut)
BONUS
(inga skivrecensioner från 12 juli till 16 augusti.)
Priset för årets bästa stilistik i en poptext tilldelas Pet Shop Boys. På nya albumet ”Electric”, som släpps på måndag, finns den blivande Pet Shop Boys-klassikern ”Love is a bourgeois construct”.
Ingen artist genom historien har fört in så många historiska och litterära referenser på dansgolven som duon Pet Stop Boys. När jag i mars 1986 gjorde den första svenska intervjun med Pet Shop Boys (på ett skivbolagskontor i London då ”West end girls” låg etta i hela världen) berättade Neil Tennant att den låtens textrad ”From Lake Geneva to the Finland Station” refererade till Lenin.
Neil Tennant: ”Det var den vägen som Lenin reste från sin exil i Schweiz tillbaka till Ryssland för starten av den ryska revolutionen”.
Titeln och temat till den nya låten ”Love is a bourgeois construct” – kärlek är en borgerlig konstruktion – är inspirerad av universitetsprofessorn och romanförfattaren David Lodges bok ”Nice work” från 1988. En textrad lyder: ”Searching for the soul of England, drinking tea like Tony Benn”.
En annan textrad: ”I’ve been hanging out with various riff raff, somewhere on Goldhawk Road”. Riff raff är ett underbart gammalengelskt uttryck som i själva verket är franskt till sitt ursprung, kommer från ”rif et raf”. Den närmaste svenska översättningen är ”slödder”.
Ingen amerikansk artist skulle uttrycka sig så, ”various riff raff”, varierande slödder. Den precisionen – artigheten mitt i smutsen – är så typiskt engelsk och, framförallt, typiskt Pet Shop Boys.
Jan Gradvall