Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 3 februari
Skivrecensioner
Sway, Kano, Lady Sovereign – med flera
Titel: Run The Road + Run The Road, Vol 2
(679 Recordings/import)
Betyg: 4
På restaurangen Marie Laveau på Hornsgatan i Stockholm serveras långkok på kalvkind med parmesanskum. I klubblokalen i källaren serveras en lika oväntad musikalisk delikatess – nybränd grime.
Grime är en av de mest vitala av alla subkulturer just nu. Engelsk hiphop har alltid varit ett skällsord, men i stället för att imitera svarta amerikanska rappare har nu unga engelsmän utvecklat en helt egen form av gatumusik. Såväl texter som klädsel är utpräglat brittiska med förkärlek för tartan-rutor. Artister som Sway lindar in sig i Union Jack-flaggan och sjunger inte om cracklangning utan om hur han blev mobbad som liten.
I källaren på Marie Laveau, där det är olika klubbar varje kväll, dyker det upp renodlade grimeklubbar. I discjockeybåset står det, ovanligt nog, nästan bara kvinnor. Grime har gjort av sig med hiphopkulturens machoimage. Och musiken är så färsk att ingen har tid att vänta på skivorna utan laddar ned allt från brittiska piratradiostationer via nätet. Nybränd grime.
För den som är nyfiken på grime finns det två utmärkta samlingsvolymer kallade ”Run The Road”. Dizzee Rascal, Kano och The Streets/Mike Skinner (genrens gudfar) är redan etablerade. Lady Sovereign kommer att bli det: den första engelska artist som fått kontrakt med Def Jam. Allra mest lovande är Sway som nästa vecka släpper sitt debutalbum. Hypermoderne hemsidan Runtheroad.com är en bra introduktion.
Jan Gradvall
Tiga
Titel: Sexor
(PIAS/Border)
Betyg: 3
Inom en annan mer svårdefinierbar men ständigt aktiv subkultur, den som fortfarande kallas indie, spelas det inte längre gitarrpop på klubbarna utan techno. Kanadensaren Tiga är precis vad indietechnon behöver för att nå ut till en bredare publik. I en till stor del anonym dansmusikvärld, där få skulle känna igen de största stjärnorna på gatan, har Tiga framtoning och utstrålning som en popstjärna. Dansmusikexperten Calle Dernulf på P3 har utsett Tiga till ”dansmusikens starkast lysande stjärna”.
Svenskar har också del av Tigas framgångar. Ena halvan av albumet ”Sexor” är gjort av den belgiska duon 2 Many DJs, andra halvan är gjord av svenske Jesper Dahlbäck. Tiga har även gjort en remix av en låt av en annan svensk technostjärna, Tomas Andersson (ej att förväxlas med singer-songwritern med samma namn).
Styrkan med Tigas musik är också dess problem. Det är danspop så omedelbar och medryckande att man konsumerar den lika snabbt som en drink vid en bardisk.
Jan Gradvall
Sparks
Titel: Hello Young Lovers
(Gut/Border)
Betyg: 4
Om det går att definiera en enda trend som dominerat popkulturen de senaste 20 åren är det ha rytmen betonats. På Beatles tid låg bas och trummor i bakgrunden. Nu ligger de längst fram i mixen. Vad är då det mest radikala man kan göra som popmusiker på 2000-talet? Att göra sig av med rytmen helt och hållet.
Bröderna Mael i Sparks har i 35 år gått sin egen väg genom popmusiken. Man odlar inte en Hitler-mustasch om man vill smälta in. Senaste albumet ”Lil’ Beethoven” från 2002, duons bästa sedan 1970-talets mitt, öppnade med låten ”The Rhythm Thief”. Rytmen var stulen. Den musik som följde hade mer gemensamt med opera än med popmusik, utan att för den skull vara det minsta världsfrånvänd eller bombastisk.
På uppföljaren ”Hello Young Lovers” fortsätter Sparks att göra lika radikal musik – pop som konstinstallation – nästan helt utan bas och trummor. Att Morrissey dyrkar Sparks är förståeligt. Med sina sylvassa och djupt ironiska texter är Ron Mael hans själsfrände och förebild. Det är inte musik för alla, men jag räknar dagarna till Sparks Sverigebesök i mars.
Jan Gradvall
Toto
Titel. Falling In Between
(Frontiers/Bonnier Amigo)
Betyg: 2
Ordet djärvt är ett av de mest missbrukade orden inom musikjournalistiken. Men det är svårt att undvika ordet djärvt när Toto år 2006 meddelar att bandet låter som klassiska Toto igen. Inget band har hånats så mycket av rockkritiker som Toto.
Trots att Toto-musikerna spelats på några år av musikhistoriens bästa och svängigaste skivor – från Boz Scaggs ”Silk Degrees” och Steely Dans ”Katy Lied” till Michael Jacksons ”Thriller” och Cheryl Lynns discoklassiker ”Got To Be Real” – har bandets egen musik kallats stelopererad och iskall.
Men lika lätt som det är att lyfta fram förbisedda låtar från Totos tidiga skivor (”Hold The Line”, ”Georgy Porgy”), lika svårt är det tyvärr att älska bandets 18:e album. Det öppnar med en hårdrockövning där Steve Lukather gör en Lucky Luke – spelar snabbare än sin egen skugga – för att sedan försvinna ut genom en saloondörr till en tid vi alla kommit överens om att glömma: det musikaliskt vilda och laglösa 1980-talet.
Titeln ”Falling In Between” är ironiskt menad men blir tyvärr helt sann. Toto hamnar återigen helt fel i tiden.
Jan Gradvall