Skivrecensioner, DI Weekend
Jay-Z
Titel: Blueprint 3
Skivbolag: Roc Nation/Warner
Betyg: 3
Kid Cupi
Titel: Man on the moon: The end of day
Skivbolag: Motown/Universal
Betyg: 4
Nästa fredag gästas Fredrik Skavlans pratshow av den amerikanske rapparen Jay-Z. Efter att bokningen var klar sade ”Skavlan”-redaktionen i pressuttalande: ”Det är säkert många av våra äldre tittare som inte har så bra koll på honom”. Varför den närmast ursäktande tonen? Ingen borde behöva förklara närvaron av en artist som haft fler album på den amerikanska albumlistans första plats än någon annan artist vid sidan av Beatles. Om det gällt en rockartist hade man aldrig uttalat sig på samma sätt.
Samtidigt blir det tyvärr uppenbart att Jay-Z på sitt nya elfte studioalbum befinner sig lika långt från sin karriärs formtopp som säg till exempel Bruce Springsteen gjorde på sitt elfte studioalbum. Jay-Z är fortfarande en briljant artist men han leder inte längre utvecklingen.
Leder utvecklingen gör i stället Kid Cudi, en 25-åring från Cleveland som också gästar på det bästa spåret på Jay-Z:s album, det utmärkta ”Already home”. Kid Cudi presenterade sig i fjol när han var med och skrev fyra låtar på Kanye Wests nydanande och underskattade album ”808s and heartbreak”.
Kanske är det också unge Kid Cudi som introducerat både Kanye West och Jay-Z för vit popmusik, i synnerhet gammal vit syntpop från 1980-talet. (Jay-Z gör på sitt album en cover på Alphavilles ”Forever young”.) På sitt debutalbum förnyar Kid Cudi hiphopen genom att ta den ut i rymden. Det låter som han tittat på gamla filmer som ”Blade runner” och ”Tron” och sedan gjort en musikalisk motsvarighet. Finns ordet retrofuturism? Det är i alla fall så det låter.
Inte sedan Kanye Wests debutalbum från 2004 har ett hiphopalbum låtit så här inspirerat och respektlöst mot genrens konventioner.
Jan Gradvall
The Very Best
Titel: Warm heart of Africa
Skivbolag: Moshi Moshi/Coop
Betyg: 4
Trion The Very Bests förankring i afrikansk pop är inte det minsta genuin. Varken soundet, albumtiteln eller det naivistiska omslaget har kommit till av någon annan anledning än att det är coolt. Sångaren Esau Mwamwaya är visserligen från Malawi, men svenske Johan Karlberg och fransmannen träffade Esau Mwamwaya när de köpte en cykel av honom i hans affär i London. ”Warm heart of London” hade därför egentligen varit en bättre albumtitel.
Men samtidigt är det också bristen på autenticitet och renlärighet som gör att The Very Bests musik känns så befriande. Och till och med viktig. Afrikansk musik i dag behöver inte fler kritiker som talar om hur genuin och annorlunda musiken är. I en global popvärld borde afrikansk pop vara en lika självklar inspirationskälla för unga musiker som europeisk pop. Och därmed lika förminskade att etikettera på det viset.
The Very Best är som allra bäst när de låter lika mycket östra London som Malawi. Som när de i låten ”Chalo” stjäl Van Halens riff till ”Jump”. Eller när de bjuder in Ezra Koenig från Vampire Weekend och rapperskan M.I.A som gästvokalister.
Jan Gradvall
The Feelies
Titel: Crazy rhythms
Skivbolag: Domino
Betyg: 4
På en restaurang nyligen klev det fram två väldigt berusade personer med ett ärende. Den ene var upprörd över att hans musikintresserade kompis inte visste vem jag var. För att bevisa min kunskap om musik skulle jag därför svara på testfrågan: ”Vet du vilka The Feelies är?”
Efter att jag, när jag tuggat klart, kunde räkna upp flera låttitlar från The Feelies debutalbum från 1980 blev den berusade duon nöjd och vinglade tillbaka till baren igen.
The Feelies är ett obskyrt band med just den sortens hängivna fans. När New York-kvartettens 29 år gamla debutalbum på Stiff denna vecka passande nog återutges av vakna engelska etiketten Domino blir det också uppenbart hur långt gruppen var före sin tid. När skivan gavs ut lät The Feelies som ett ännu mer intellektuellt och handsvettigt Talking Heads. I dag låter gruppens spattiga pop, med duellerande gitarrer och afrikanskt slagverk, som gjord för att spelas vid stängningsdags på barer i Brooklyn och Hornstull.
Jan Gradvall
Lars Winnerbäck
Titel: Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
Lars Winnerbäcks melodier och texter är i dag så starka och omedelbara – så omisskännliga Lars Winnerbäck – att det är lätt att glömma vilka risker han tar musikaliskt. I samma ögonblick som publiken börjat vänja sig vid att Lars Winnerbäck på senare år närmast sig artister som Waterboys och Pogues så lägger han plötsligt fiol, banjo och akustisk gitarr på hyllan.
På detta album byter han i stället till bredbent 1980-talsrock, med bitande elgitarrer och blänkande syntheziser, av ett slag ingen annan artist ägnar sig åt i dag. Även detta album är inspelat på Irland men för snarare tankarna till gamla skivor av U2.
Det närmast episka vemod som präglar skivan för annars tankarna till Imperiet och Kent. De tio låtarna är som blöta lovikavantar upphängda i ett svenskt klassrum. Det är som någon slutligen tonsatt Lars Gustafssons roman ”Yllet”.
Trots det eller tack vare vemodet kommer låtarna att bli allsångsfavoriter. Singeln ”Jag får liksom ingen ordning” ligger just nu etta på Tracks, men av skivans tio låtar har mer än hälften ännu större hitpotential. ”Fribiljett till himlen” är en framtida svensk klassiker. I en annan låt vandrar Lars Winnerbäck runt i Köpenhamn, där han ”Röker upp tystnaden/ och blåser ut Sverige”.
Jan Gradvall