Skivrecensioner, DI Weekend

Paul Weller
Titel: 22 Dreams
(Universal)
Betyg: 5

”För att något ska bli det bästa man gjort måste man våga riskera att det blir det sämsta man gjort”. Citatet kommer från de svenska reklammakarna Linus Karlsson & Paul Malmström, men det ringar även in Paul Wellers nya album. I stället för att fortsätta leverera den rock han själv vet att han behärskar i sömnen har Paul Weller till sin 50-årsdag valt att tänja sin talang till bristningsgränsen.

På sitt nionde soloalbum lyfter modsfarfar på peruken och blottar influenser från allt från Debussy, Charles Mingus, Alice Coltrane, The Impressions, The Beach Boys, The Avalanches och poeten John Keats.

För de recensenter som klicklyssnar på ”22 Dreams” i digital form är musiken förmodligen obegriplig i sin spännvidd. Men köper man det riktiga albumet – och inser att poeten Simon Armitages novell i konvolutet är spår 22 – hänger allt ihop på ett lika självklart och orubbligt sätt som på The Jams album ”All mod cons” eller på pophistoriens viktigaste EP, ”The Style Council á Paris”.

Särskilt den avslutade sekvensen som börjar med börjar med instrumentala ”Lullaby für kinder” och sträcker sig över Tom Waits-skimrande ”Where’er ye go” för att till slut mynna ut i soulhymnen ”Sea spray” (som fyller dansgolvet på Stockholmsklubben Bangers & Mash) kan vara Paul Wellers finaste stund. Årets album.

Jan Gradvall

Coldplay
Titel: Viva la vida or death and all his friends
(EMI)
Betyg: 4

Det blir mer och mer uppenbart att Coldplay är för 2000-talet vad Elton John var för 1970-talet. Coldplays fyra album är precis lika brett älskade men samtidigt lika gravt underskattade av kritiker som Elton Johns svit med ”Elton John” (1970), ”Tumbleweed connection” (1970), ”Madman across the water” (1971) och ”Honky château” (1972).

Förmodligen krävs det att en filmregissör år 2029 gör en ”Almost famous” om millennieskiftet innan alla inser att det är Coldplay som gjort vår tids ”Tiny dancer”.

Parallellen till Elton John gäller även musikaliskt. Precis som Elton John har Chris Martin en säregen röst som, just genom att den egentligen är lika vek som stark, går rakt igenom melodiradion. Precis som Elton John har Chris Martin ett soulinfluerat sätt att spela piano som får alla låtar att fladdra som stearinljus i vinden.

Nya albumet ”Viva la vida or death all his friends” har genom producenten Brian Eno fått en mer utmanande ljudbild än Coldplays tidigare album. Men EMI-chefen Guy Hands kan andas ut: varenda spår kommer att älskas av de tio miljoner som köpte senaste skivan.

Någon har beskrivit Coldplay som ett koffeinfritt Radiohead. Det är en träffande beskrivning. För vad är egentligen problemet med det? Rockmusik är den enda konstart där garvsyra ses som något eftersträvansvärt.

Jan Gradvall

Jakob Dylan
Titel: Seeing things
(Sony)
Betyg: 2

Jag skrev en gång i en recension av Jakob Dylans tidigare grupp The Wallflowers att det är uppenbart att Jakob Dylan är son till Bruce Springsteen. Den ironin gick inte hem. Mailboxen fylldes med: ”Vet du inte att han är son till Bob Dylan?” Men även på sitt första soloalbum fortsätter Jakob Dylan, det yngsta av Bob Dylans fyra barn med Sara, att ironiskt nog låta mer som Bruce Springsteen än sin egen far.

Medan The Wallflowers i sin bästa stunder påminde om de mest euforiska låtarna på ”The River” kan soloalbumet ”Seeing things” snarare ses som Jakob Dylans motsvarighet till ”The ghost of Tom Joad”. Inte oävet men en form av dystopisk och asketiskt arrangerad amerikansk gräsrotsmusik som på 2000-talet hotar att bli en kliché. Jakob Dylans påbrå som miljonärsson ligger honom även i fatet när han sjunger rader som ”I been working double shift all night”.

Jan Gradvall

The Pogues
Titel: The Pogues Box Set
(Rhino/Warner)
Betyg: 4

Lars Winnerbäck verkar vara den enda musiker som just nu talar om Pogues. Men den här exceptionella samlingsboxen påminner om att The Pogues var en lika viktig del i musikhistorien som The Smiths. Banden var totalt olika rent musikaliskt banden, men båda bildades 1982, albumdebuterade 1984 och valde helt egna och underjordiska vägar genom 1980-talet. Båda banden hade också briljanta textförfattare.

En box med 5 CD med outgivet material låter vansinnigt, men ”The Pogues Box Set” kan lika gärna användas som grundkurs som överkurs. Bland pärlorna finns den briljanta ”NW3”, en London-låt i samma klass som ”A rainy night in Soho” och ”White city”. Jag faller även handlöst för bandets tolkning av Cultures ”I’m alone in the wilderness”, en av mina favoritlåtar genom tiderna. Pogues outgivna studioversion av ”Maggie May” går fram till Rod Stewarts original och utmanar den på armbrytning över bardisken. Fan vet om Pogues inte vinner.

Jan Gradvall


Veckans 3 MP3

My Morning Jacket, ”Walkin’”
Min favoritscen i Dylan-filmen ”I’m not there” är när Jim James från My Morning Jacket sjunger ”Goin’ to Acapulco”. Detta är precis lika vackert.

Weezer, ”The greatest man that ever lived”
Weezer håller inte längre i albumformat, men den här låten är en sensation. En ”Bohemian rhapsody” för den digitala generationen.

Replacements, ”Sixteen blue (Outtake)”
Tidernas bästa album med titeln ”Let it be” är inte gjort av Beatles. Nyutgåvan av Replacements klassiker från 1984 innehåller flera fina bonusspår.