Skivrecensioner, DI Weekend
Pugh Rogefeldt
Titel: Vinn hjärta vinn
(Metronome/Warner)
Betyg: 4
Pugh Rogefeldt måste ibland ha känt sig som Bill Murray i ”Måndag hela veckan”. Varje morgon när klockradion väckt honom har han mötts av en omvärld som envist hävdar att han var som bäst för 35 år sedan.
Oavsett vem man frågar om deras favoritalbum med Pugh svarar alla något av hans tre första album – ”Ja dä ä dä!” (1969), ”Pughish” (1970), ”Hollywood” (1972) – eller möjligen ”Bolla och rulla” (1974). Fyra svenska klassiker som sedan dess hängt som guldmedaljer tunga som kvarnstenar runt hans hals.
Pugh Rogefeldt, som nu hunnit fylla 61, har under decennier försökt revoltera mot denna typecasting. Han har gett sig på allt från funksoul (”Stockholm”) till vikingahårdrock till gotländska barbecuemusik (Grymlings). Men på nya albumet ”Vinn hjärta vinn” har han slutligen gett upp och i stället samlat ihop samma musiker som på sitt debutalbum från 1969.
Påhejade av producenten Martin Axén från The Ark, en av många unga svenska musiker som fått Pugh med modersmjölken, försöker Pugh Rogefeldt, Janne ”Loffe” Carlsson och Jojje Wadenius (plus basisten Ulf Jansson) återskapa magin från förr. Och, ironiskt nog, låter det alldeles strålande. Pugh låter pånyttfödd och sånger som ”Hare nu så bra” tillhör det bästa han skrivit.
Martin Axén lyckas till och med få Jojje Wadenius att spela gitarr lika jazzigt och sjunga scatsång på samma sätt som han gjorde på ”Goda’ goda’”, den oöverträffat svängiga barnskiva som släpptes samma år som ”Ja dä ä dä!”.
Jan Gradvall
Gnarls Barkley
Titel: The odd couple
(Warner)
Betyg: 4
Terapeutiskt rannsakande och självutlämnade skivor brukar av tradition också låta lika trasiga och mörka som texterna. Tänk på Neil Youngs ”Tonight’s the night” eller Nicos ”The marble index”. Men Gnarls Barkley vänder upp och ned på alla sådana föreställningar. Deras stora hitlåt ”Crazy” från 2005 måste vara en av de svartaste som någonsin toppat försäljningslistor. Debutalbumet ”St. Elsewhere” innehöll låtar om självmord, schizofreni, paranoia och nekrofili.
Även på uppföljaren fortsätter Gnarls Barkley att låta som Ingmar Bergmans manus till ”Persona” producerats av Jerry Bruckheimer och regisserats av Michael Bay. Medan sångaren Cee-Loo försöker bearbeta sina barndoms depressioner och sina föräldrars död (”I don’t have any friends at all”) utnyttjar hiphopvirtuosen Danger Mouse den moderna teknikens alla möjligheter och bygger upp de mest häpnadsväckande ljudlandskap.
Det är bländade vacker digital soul för 2000-talet, musik som är som gjord för att bära med sig i en iPod nära hjärtat. Men det är också musik som påminner om att en iPod har samma färg som en cipramil.
Jan Gradvall
Johnossi
Titel: All they ever wanted
(V2/Universal)
Betyg: 4
Alla bandkonstellationer som enbart består av en trummis och en gitarrist lär få stå ut med att jämföras med White Stripes till döddagar. Men svenska Johnossi har egentligen väldigt lite gemensamt med Detroit-duon, förutom att de båda verkar ha lyssnat lika mycket på Led Zeppelin. Stundtals låter John Engelbert och Oskar ”Ossi” Bonde som om Jimmy Page och John Bonham gjort en skiva på egen hand. Men oftare låter de som ett komprimerat Broder Daniel. Det är dödsföraktande festmusik från en Cadillac som låter som den står kvar och gasar i garaget snarare än kör ut på gatan. Titeln ”Party with my pain” sammanfattar känslan på hela skivan. Och för första gången på väldige länge blir jag väldigt länge blir jag genuint nyfiken på att se ett svenskt rockband live.
Jan Gradvall
Håkan Hellström
Titel: För sent för edelweiss
(Dolores/EMI)
Betyg: 4
”You had me at ’Hello’.” Det är en klassisk filmreplik från ”Jerry Maguire”. I fallet Håkan Hellström är jag besegrad redan efter sex sekunder. Det där pianot, den där gitarren. Det är inledningen på en låt, ”Tro och tvivel”, som kan vara den bästa han någonsin gjort.
”94 hade jag ett fast jobb
På Pååls bagerier
Tills jag började med tequila
Och blev trummis i en ny orkester
Sen sa dom på Pååls att några skulle gå
Och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då
Men Karl-Johan hade två
Så det tog hårt på honom”
I enda komprimerad vers har han skrivit sin självbiografi och gjort en modern motsvarighet till både ”Thunder Road” och ”Hanna från Arlöv”. Ingen artist kan som Håkan Hellström få en låt att låta både som den första och sista han någonsin spelat in. Han gör musik på samma sätt som japanska piloter flög flygplan under andra världskriget.
Med den inställningen är det oundvikligt att han ibland också misslyckas. Det finns ett par låtar där hans kamikazesoul styr in mot en boogieåtervändsgränd. En något grötig produktion får honom där att låta mer förkyld än desperat. Men när det stämmer så stämmer allt. Håkan Hellström är en svensk nationalklenod.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
The Last Shadow Puppets, ”The age of understatement”
Magnifik och bombastisk engelsk pop från ny duo med Alex Turner från Arctic Monkeys och Miles Kane från Rascals. Missa inte videon på YouTube.
British Sea Power, ”Canvey Island”
Höjdpunkten från årets mest underskattade album, ”Do you like rock music?”. Tangerar det episka vemodet från Echo & The Bunnymens ”Heaven up here”.
Anders Persson & Carl Smith, ”Tony Montana”
Försmak från nästa veckas bästa album. Anders Persson, 26 år från Falun, kan bli sin generations John Holm. Så här låter sjukskrivningarnas Sverige.