Skivrecensioner, DI Weekend
Oasis
Titel: Lord don’t slow me down (DVD)
(Universal)
Betyg: 4
Säg inget till någon men jag har börjat gilla Oasis igen. Det började med Sylvia Pattersons intervju med Liam Gallagher i Mojo i höstas som är det roligaste jag läst i år. Det fortsätter med den här dokumentärfilmen, ”Lord don’t slow me down”, där vi får följa Oasis under bandets världsturné 2005/2006.
Bröderna Gallagher är bra på scen, men de är ännu bättre bakom. Vad som framgår av dokumentären är att bröderna under en årslång världsturné enbart träffas i ögonblicket när de står på scen. Enda undantaget är någon hyr in dvärgar till Liams födelsedagskalas. Då blir de så uppspelta att de samlas de för en familjebild.
Men även om Liam och Noel går åt var sitt håll backstage slutar de aldrig tala om varandra framför kameran. Den aldrig sinade ström av förolämpningar och inlindade kärleksförklaringar som väller ut är på en nivå som påminner om sitcoms som ”Everybody loves Raymond” och ”Back to you”. Det är popmusik upphöjt till show, det är komedi upphöjt till en konstform.
Det stilrena svartvita fotot förstärker intrycket av filmen som en modern motsvarighet till ”A hard day’s night”. Skillnaden är att det i Oasis fall inte är en spelfilm utan en dokusåpa som pågår dygnet runt.
Jan Gradvall
Jaheim
Titel: The makings of a man
(Atlantic/Warner)
Betyg: 3
Det finns en scen i ”American Gangster” där en lastbil parkerat i en av de fattigaste delarna av Harlem. När bakluckan öppnats börjar sedan gangsterbossarna dela ut kalkoner och julmat till folket på gatan. Precis så låter den här skivan.
Sångaren Jaheim blev föräldralös vid 16 år och ensam försörjare till sina två yngre bröder. Därefter hamnade han i fängelse. Men den musik han gör har aldrig låtit bitter eller hård, utan tvärtom närmast psalmlik i sina oavbrutna tro på att godhet alltid vinner i längden.
Jaheim är i dag inte lika i ropet som vid sina två första album, ”Ghetto love” och ”Still ghetto”, från 2001 respektive 2002. Men han fortsätter att göra Karl-Bertil Jonsson-soul som kan vem som helst att få något fuktigt i ögonen.
Jan Gradvall
Ghostface Killah
Titel: The big doe rehab
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4
Wu-Tang Clan
Titel: 8 diagrams
(Pope/Playground)
Betyg: 2
Hur gör man egentligen skivor när ens band består av åtta olika rappare? Enligt Wu-Tang Clans helt egna logik gör man det genom att bjuda in ännu fler sångare och gäster.
Huvudnumret på nya skivan är en version av Beatles ”While my guitar gently weeps” med Erykah Badu som sångare och George Harrisons son Dhani och John Frusciante från Red Hot Chili Peppers som gitarrister. Det låter förvånansvärt bra, men är det Wu-Tang Clan? I samma stund gruppen gick från underground till mainstream förlorade de sin identitet.
Under Wu-Tang Clans förlorade 2000-tal har det i stället varit medlemmen Ghostface Killah som för vidare andan från gruppens klassiska debut på sina soloalbum. Med moderna klassiker som ”Supreme clientele” (2000), ”The pretty toney album” (2004) och ”Fischscale” (2006) har Ghostface Killah etablerat sig som samtidens kanske allra bästa rappare.
”The big doe rehab” börjar lite avvaktande. Men från och med spår nio, en fantastisk soullåt framförd av OX, sitter man där med ett brett leende.
När jag i somras var i New York hade jag bara två album i min pyttelilla iPod Shuffle: LCD Soundsystem ”Sound of silver” och Ghostface Killahs ”Fishscale”. Att lyssna på dem i taxibilar och tunnelbana på väg genom staden kan vara mitt finaste musikminne från 2007.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Mick Jagger, ”Too many cooks (spoil the soup)”
Glimrande tajt funklåt inspelad vintern 1973. Producerad av John Lennon. Bortglömd i en skokartong i 34 år.
Freeway feat. Jay-Z, ”Roc-a-fella billionaires”
Hiphop-anthem som för tankarna till saliga Ruff Ryders. Byggd på ”Hey, big spender!”-refrängen från musikalen ”Sweet charity”.
Familjen, ”Det lilla livet”
Jag ber om ursäkt för att jag inte upptäckt Familjen förrän nu. ”Det snurrar i min skalle” är ett av årets bästa svenska album.