Skivrecensioner, DI Weekend

Skivrecensioner
9 december

Text: Jan Gradvall

U2
Titel: Live From Chicago (DVD)
(Island/Universal)
Betyg: 4

Konserter blir ofrånkomligen lika mycket en visuell upplevelse som en ljudmässig. Inget samtida rockband utnyttjar den visuella presentationen skickligare än U2. Genom den i alla bemärkelser banbrytande ”Zoo TV”-turnén 1992, där gruppen uppträdde omgiven av ett berg av TV-apparater, satte U2 en ny standard för stadiumkonserter. Sedan dess har gruppen lett utvecklingen.

DVD-filmen från senaste turnén visar att U2 fortfarande har smartare och snyggare scenbyggen än någon annan. Precis som att gruppens musik har gått tillbaka till rockursprunget har även scenpresentationen gjort det. Temat i hela scenbygget är cirklar. Musikerna ringas in och lyfts fram med enkla spotlights. Ett lika enkelt genomskinligt draperi, som höjs upp och ned, används för projicering av ljus och bilder.

Och avståndet mellan artist och publik krymper. En effektiv bildproduktion, med klipp mellan flera dussin olika kameror, gör att man känner sig närvarande även i TV-soffan.



The Darkness
Titel: One Way Ticket To Hell
(Atlantic/Warner)
Betyg: 1

Overstaying your welcome. Det finns ingen smidig svensk översättning av det uttrycket, men det stämmer perfekt in på The Darkness. Förrförra året gjorde gruppen en Gevalia. The Darkness kom på oväntad besök och lättade upp stämningen i en rockbransch som tog sig på alldeles för stort allvar. Låten ” I Believe In A Thing Called Love” var en elegant blinkning till Freddie Mercury i Queen och en sällsynt effektivt hårdrockpastisch. Trodde man då.

Men när nu två år har gått, trots att bröderna Hawkins fortfarande inte sagt tack för kaffet, inser man att The Darkness inte alls var ett hårdrockens Right Said Fred. Tvärtom är de fyra hårdrockare som bara låtsades vara ironiska och vill bli tagna på allvar. När de nu till och med anlitar Queens gamla producent blir det så svulstigt att Justin Hawkins redan tajta spandexbyxor spricker från kant till kant.


Eminem
Titel: Curtain Call, The Hits
(Aftermath/Universal)
Betyg: 3

Precis som att till exempel Harley Davidson säljer en livsstil snarare än motorcyklar så säljer musikern Eminem egentligen en attityd. Ett slags inplastat föräldrauppror. Denna karriärsammanfattning inleds med en monolog där Eminem rapar. Vad kunde man annars ha förväntat sig? I konvolutet kan barn köpa olika ringsignaler för 25 kronor styck där Eminems röst säger saker som ”Answer your phone before your mother gets me”.

Eminem har gjort tre av de senaste tio årens ledande album: ”The Slim Shady LP” från 1999, ”The Marshall Mathers LP” från 2000 och ”The Eminem Show” från 2002. Tre album som närmast var uppbyggda som teateruppsättningar. När man som här lyfter ut enskilda låtar försvinner den dimensionen. De tre nya sångerna på skivan vittnar också om att Eminem förmodligen har sina bästa år bakom sig.


Soundtrack Of Our Lives
Titel: A Present From The Past
(Warner)
Betyg: 3

I en översvallande pressrelease till Soundtrack Of Our Lives nya album – sannolikt skriven av gruppledaren Ebbot Lundberg själv – står det att han och hans kumpaner skrivit ”en ocean av starka låtar” och att gruppen under tio år varit ”en sagolik symbios mellan kreativitet och kvantitet”. Det är nästan sant. När The Soundtrack Of Our Lives skulle släppa sin första skiva gick det länge rykte om att bandet skulle debutera med en box. De hade 70 låtar att välja mellan.

Samlingen ”A Present From The Past” samlar 32 låtar som inte fått plats på tidigare album. The Who har alltid varit en stor influens för The Soundtrack Of Our Lives. Med ”A Present From The Past” har gruppen nu gjort sin motsvarighet till ”Odds And Sods”, en samling med outgivet som inte låter överblivet.


Brakes
Titel: Give Blood
(Rough Trade/Border)
Betyg: 2

Rough Trades två trånga skivbutiker i London ser inte mycket för världen. Ändå är de bland de mest inflytelserika i världen. Den årslista som Rough Trades personal publicerar på nätet strax före jul har samma betydelse för alternativ rock som Alan Greenspans uttalanden haft för ekonomin. Men precis som Greenspan är det kanske nu även dags för Rough Trades åldermän att pensionera sig och låta yngre ta över? Rough Trades lista över 2005 års bästa skivor toppas osannolikt nog av Brakes, ett sidoprojekt gjort på ledig tid av musiker från band som British Sea Power. Det är befriande spontant och anspråkslöst, men inte i närheten av den substans som krävs för att kunna kallas årets album. Att skivan dessutom är utgiven på egna Rough Trade-etiketten gör valet än mer genant.