Därför förstår du inte Bono

Årets person 2005 enligt Time Magazine. Ändå kroniskt missförstådd. Från Café.

Bono

Text: Jan Gradvall

I en klassisk Café-intervju från 1994 sade Henrik Schyffert: ”Världen består av två slags människor. De som går framför och gör något, och de som går bakom och kommenterar.”

Det råkar även vara en perfekt beskrivning av Bono och resten av rockvärlden. Bono är den som går framför och gör något. Alla andra går bakom och kommenterar.

U2 har varit världens största rockband i över 20 år, men de hamnar aldrig i topp på några kritikers årslistor. Det finns alltid ett Libertines att hylla i stället.

Det är coolt att vara oupptäckt och säga att världen borde bli bättre. Det är inte coolt att vara världsberömd och aktivt försöka göra världen bättre.

Att Bono väcker så starka reaktioner hos rockpubliken beror förmodligen på att ingen fortfarande förstår hans motiv eller hans bakgrund. U2 bryter mot alla oskrivna lagar om hur rockband bör bete sig.

Men det är inte aningslöshet eller naivitet från Bonos sida som gör att han provocerar så mycket. Redan från start har detta varit en medveten linje.

Den självklara och förutsägbara rollen för rockmusiker är Stora Stygga Vargen. Det är bara att hänga på sig skinnjackan, yla mot månen, gnugga underlivet mot närmaste träd och festa som om det inte fanns någon morgondag. Att vara Stora Stygga Vargen kräver inte längre något mod.

Vad som kräver mod är att i stället våga vara den verkliga rebellen i samma saga – Bror Duktig

1983 förklarade Bono för en storögd amerikansk Rolling Stone-journalist att U2:s verkliga rebelliskhet inte finns att hitta i någon rock’n’roll-livsstil utan i deras tro.

Bono: ”Vi är rebelliska just för att vi utmanar vad folk normalt betraktar som rebelliskt. Hela grejen med rockstjärnor som gör ner bilar i swimmingpoolen – det är inte rebelliskt. Riktig rebelliskhet börjar hemma, i ditt hjärta, i din vägran att kompromissa med din övertygelse och dina värderingar.”

Nyckeln till gåtan Bono fanns där från den allra första början. Redan i första spåret från gruppens första album lade han alla kort på bordet. ”I Will Follow” sammanfattar den händelse som förändrade hans liv.

I september 1974 begravdes Bonos morfar. Begravningen ägde rum på militärkyrkogården vid Blackhorse Avenue i Dublin. När Bonos mamma, Iris Hewson, föll ihop under begravningen utgick alla från att hon var nedtyngd av sorg.

Det var hjärnblödning. Kort tid därefter dog hon på sjukhuset. Bono var 14 år.

”I Will Follow” utgår från den dagen då hans mamma och morfar dog och väggarna rasade samman i hans liv (”the four walls tumbling down”). Från att ha varit en kärnfamilj bland andra på Cedarwood Road i Dublin blev familjen Hewsons hus hemvist för tre ensamma män: det var hans pappa, Bobby, hans sju år äldre bror Norman och det var Bono. Pappan och brodern var vuxna män. Bono var pojken som snabbt tvingades bli det (”a boy tries hard to be a man”).

I boken ”U2 Into The Heart” (Thunder’s Mouth Press), där journalisten Niall Stokes går igenom bakgrunden till alla U2-låtar, berättar Bonos närmaste vän Gavin Friday om hur Bono på kvällarna började komma förbi och hälsa på hemma hos honom och andra grannfamiljer. ”Jag tror att han egentligen ville träffa min mamma lika mycket som han ville träffa mig.”

Bono har själv i olika intervjuer berättat om hur han under resten av tonåren riktade all sin saknad utåt. Han välte bänkar i skolan. Han blev känd för att vara extremt envis, allmänt jobbig och för att aldrig ge sig i diskussioner. Vänner och familj gav honom det först av hans många smeknamn, ”The Antichrist”.

När punken kom 1976, två år efter hans mammas död, var den som skräddarsydd för en förvirrad tonåring fylld av oförlöst frustration och aggressivitet. Bono blev skolans första punkare. Han lyssnade på Ramones och Patti Smith. Han blev en del av ett ungdomsgäng som kallade sig Lypton Village.

Inspirerade av punkare som Richard Hell, Sid Vicious och Billy Idol antog Lypton Village-medlemmarna nya coolare namn som bättre speglade vem de drömde om att vara. Paul Hewson blev Bono Vox. Namnet kom från en hörapparat, ”Bonavox”, som hans vän Guggi snott från en affär på O’Connell Street i Dublin.

Tillsammans en annan likasinnad vän, Larry Mullen Jr, satte Bono upp en lapp på Mount Temple Comprehensive School i Dublin. De som var intresserade av att bilda ett rockband skulle efter skoldagens slut träffas utanför familjen Mullens hus. Två andra dök upp. Den blyge gitarrbyggaren Larry ”The Edge” Evans och en excentrisk i kille afghanpäls och färgade glasögon, Adam Clayton.

Hela den tumultartade utvecklingen under dessa år, från övergiven pojke till arg ung man, finns dokumenterad i ”I Will Follow”. Inte enbart i texten, som är kortfattad och närmast skissartad, men i kombinationen ord, musik och framförande.

Här finns den första fasen med självmordstankar och pojkens lockelse att gå samma väg som mamman (”his mother takes him by the hand”). Här finns övergångsfasen då han hittar en ny identitet (”I was looking at myself, I was blind, I could not see”). Och här finns den tredje fasen, då han dubbelt frälst – först av Ramones, sen av Jesus – ser ljuset (”I was lost – I am found”).

Den sista meningen bör läsas två gånger.

Vad de som inte förstår Bono framförallt inte förstår är hur han fick sin tro. Nästan alla andra artister som kallas kristna har ärvt sin tro av föräldrar och omgivning. Men Bono blev frälst av punken innan han kristen. För honom finns det även likheter mellan dessa båda rörelser. Både handlar om frigörelse.

Steve Stockman, en präst i Belfast, har skrivit en bok om U2, ”Walk On” (Relevant Books), där han går igenom religionens roll i U2:s musik.

Många katoliker är fostrade i katolska skolor. Ett otal artister från Bruce Springsteen till Kevin Rowland har gått i stränga katolska skolor med krucifix ovanför katedern. U2-medlemmarnas skola, Mount Temple, skiljde sig dock från andra skolor i Dublin genom att vara en religiöst liberal skola som inte alls pressade ned religion i elevernas strupar. Den som ville veta mer om det kristna budskapet fick ta reda på det själv.

En av de irländska journalister som följt gruppen sedan starten, Bill Graham, har skrivit att det var just skolans liberala hållning som gjorde att Bono och de andra blev nyfikna på Jesus. Om U2-medlemmarna gått i en irländsk-katolsk skola hade de antagligen blivit lika anti-katolska som andra irländare i rockvärlden som han själv, Bob Geldof från Boomtown Rats, Sinead O’Connor eller Paul McGuinness, U2:s manager.

I boken ”Walk On” finns citat av The Edge där han berättar om hur han, Bono och de andra i Lypton Village-gänget en dag på McDonalds blev vittne till hur en Hare Krishna-medlem började skymfa en man som satt och läste Bibeln. The Edge och de andra gick emellan, för att stoppa bråket, men också för att de var nyfikna på mannen som läste Bibeln.

Mannen hette Dennis Sheedy. De började prata med honom, blev vänner och följde så småningom med Sheedy på bibelstudier och bönestunder.

Bono hade redan innan mötet med Sheedy börjat kalla sig kristen. När punken börjat bli allmängods var detta ännu ett sätt för honom att skilja sig från andra. Först var den enda punkaren på skolan, sen var han den ende kristne. För The Edge och Larry Mullen Jr var det något helt nytt. Innan årets slut var Lypton Village-gänget införlivat i Shalom-gruppen, en slags frikyrklig sekt.

Den ende som aldrig blivit kristen i U2 är Adam Clayton. När de tre andra blev allt djupare involverade i Shalom-gruppen uppstod den första sprickan mellan de andra och Adam Clayton. I perioden mellan första albumet ”Boy” och uppföljaren ”October”, ett utpräglat kristna album, kände sig Clayton utfrusen och förvirrad.

Långt senare, på nittiotalet, då Clayton var tillsammans med Naomi Campbell och sjönk in i alkoholberoende följt av en depression öppnade sig samma spricka igen. Det är anmärkningsvärt att U2 lyckas hålla samman i snart 30 år med tanke på att Clayton och de andra fortsatt leva så olika liv. Larry Mullen Jr har tre barn, Bono har fyra, The Edge har fem med två olika fruar. Adam Clayton är fortfarande ungkarl.

Samtidigt är också kanske tack vare Adam Claytons outsiderroll som U2 aldrig blivit ett tandlöst band. ”October” är U2:s svagaste album. Det hörs att skivan efter de ändlösa turnéerna efter ”Boy” skrevs och spelades in på endast 12 veckor.

När Shalom-gruppen började ha åsikter om hur de klädde sig och levde – U2 har alltid druckit sprit och festat hårt – beslutade sig Bono, The Edge och Larry att det var dags att lämna gruppen gå vidare. Nästa album, ”War”, speglar brytningen. ”War” är raka motsatsen till ”October”. Ett aggressivt, utåtriktad album. En av skivans bortglömda men vackraste låtar, ”Drowning Man”, är en hyllning till Adam Clayton.

När U2 i våras valdes in i Rock & Roll Hall of Fame hölls introduktionstalet av Bruce Springsteen. Springsteen sade att vad som skiljer U2 från andra rockband är att de inte bara tror på sig själva utan att de även tror på sin publik. U2 är bandet som ”dared to have faith in their audience, who believed that if they played their best they would bring out the best in you”. Det är värt att poängtera att Springsteen såg U2 på en klubb i London innan han åkte ut på det väckelsemötet som var ”The River”-turnén.

I sitt tal underströk Springsteen religionens betydelse för U2 och rockmusiken överhuvudtaget. ”Every good Irish and Italian-Irish frontman knows that before James Brown, there was Jesus”. Springsteen satte också fingret på varför Bono aldrig låter lika hurtig och odräglig som andra sångare som upptäckt Jesus. ”Hans röst är genomstungen av tvivel. Han ifrågasätter alltid allting.”

Intressant att notera är att de rockartister som retar sig mest på Bono är de som befinner sig under honom i näringskedjan. De som däremot befinner sig längre upp i kedjan, som Springsteen och Dylan, ser upp till Bono.

Bob Dylans självbiografi ”Memoarer” (Prisma) innehåller en lång hyllning till Bono. Det var ett möte med Bono, och en låda Guinness, som gjorde att Dylan fick tillbaka självförtroendet och lusten att spela in skivor igen.

Dylan skriver: ”Att tillbringa tid med Bono är som att äta middag på ett tåg – det känns som du hela tiden är i rörelse, på väg någonstans.” Med en liten bisats fångar Dylan även Bonos kanske främsta tillgång: ”Han verkar veta mycket om Amerika, och vad han inte vet är han nyfiken på.”

”Vad han inte vet är han nyfiken på.” Att ständigt vara nyfiken är typiskt för Bono. Knappast någon annan rockartist i historien har varit så orädd för att pröva saker man egentligen inte behärskar.

Hans pappa, Bobby, har berättat om hur han och Iris med förfäran såg hur deras treårige son började leka med bin i familjens lilla trädgård. Lille Bono plockade bin från blomkronorna, lät dem sitta på hans fingertoppar, pratade med dem och satte sedan tillbaka dem på blommorna igen – detta utan att bli stungen.

Det är frestande att använda den bilden både för scenpersonligheten och politikern Bono. Han kommer att leka med bin även på Ullevi. Han blir inte stungen ens när han träffar Bush eller påven.

Bonos nuvarande privata värld är svår att få inblick i. I media visar Bono bara upp sin egen karikatyr av sig själv: rockstjärnan som alltid bär svarta solglasögon.

I fjol skrev Neil McCormick en bok som ändå låter en ana det bisarra i att vakna upp på morgnarna och vara Bono. Självbiografin ”I Was Bono’s Doppelganger” (Michael Joseph) handlar om hur det är att växa upp som skolkamrat med Bono, själv bilda band, jobba stenhårt för att bli rockstjärna, men ständigt hamna i skuggan av den store.

Det är en bitter, gripande och väldigt rolig bok. Trots att det bitvis är en nidbild av Bono har Bono själv skrivit förord till boken. Det var också Bonos idé att till den amerikanska utgåvan ändra titeln till något mer slagkraftigt – ”Killing Bono”.

Så gör bara den som går framför.

Ni där bakom har fått ytterligare något att diskutera.

(Ursprungligen publicerad i Café sommaren 2005.)