Från Sheffield med kärlek

Richard Hawleys lysande album är för Sheffield vad Per Anders Fogelströms romaner är för Stockholm. Intervju från Dagens Nyheter november 2005.

Text: Jan Gradvall

Du kan aldrig resa ifrån din gamla hemstad. Gator och byggnader fortsätter att för evigt vara en del av vad Joan Didion beskrivit som ens inre geografi.

Få visar detta lika tydligt som Richard Hawley. Som musiker har han turnerat jorden runt åtta gånger. Ändå handlar alla hans skivor om hemstaden Sheffield.

– Det är svårt att beskriva känslan av att komma hem. Att färdas längs med M1, motorvägen, passera den sista kullen, och sedan se stadens alla glittrande ljus. Jag får en klump i halsen varje gång, säger Richard Hawley, 38, och rättar till sina glasögon.

– Många spenderar halva sitt liv med att komma ifrån någonting. Det har jag också gjort. Det är en del av rockmyten. Men nu spenderar jag andra halvan av mitt liv med att komma tillbaka.

Richard Hawleys senaste album heter ”Coles Corner”. Skivan är uppkallad efter Cole Brothers, ett gammalt varuhus i Sheffield. Varuhuset revs 1969 och är i dag ersatt av en del av John Lewis-kedjan.

– Om du säger ”Vi möts i hörnet vid Coles” så vet alla i Sheffield vad du menar. Varuhuset är borta, men minnet är kvar. Generationer av älskande par, barn och föräldrar, har haft Coles Corner som mötesplats.

Föregångaren ”Lowedges” är döpt efter en förort till Sheffield. Namnet har lockat honom ända sedan han som pojke såg det som ändhållplats på bussskyltar.

– Lowedges. Det låter nästan som något David Bowie kunnat döpa en skiva till. Lowedges ligger så långt från Sheffield citykärna man kan komma utan hamna på landet. Jag tyckte det var ett passande namn eftersom jag även kände att min musik befann sig i utkanten av allting annat.

Richard Hawley är den första artist jag upptäckt via en annons. För fyra år sedan såg jag en annons i engelsk musiktidning för Richard Hawleys fullängdsdebut ”Late night final” från 2001. Jag beställde den på nätet enbart för att jag inte kunde sluta titta på omslagsfotografiet. Det var en novell i en enda stillbild.

Omslaget visar några människor på en sliten och typiskt engelsk smörgåsbar. En pensionerad man letar i en plastpåse. En pensionerad kvinna sitter bortvänd i leopardmönstrad jacka. Vid disken syns en svartklädd man som äter en smörgås och läser en dagstidning. Det är artisten som spelat in skivan.

– Den bilden är tagen på Sharon’s på Castle Market, säger Richard Hawley. Min mamma brukade ta mig dit som liten. Det är dit arbetarklassmänniskor i Sheffield går. Det är billigt. Om jag var snäll fick jag en milkshake medan mamma köpte grönsaker.

– Sheffield har ett känt kulturcentrum för alternativ kultur. Men du ser mer kultur på fem minuter inne på Castle Market än vad du gör under på fem år på kulturcentret.

Även titeln ”Late night final” är hämtad från livet i Sheffield. Försäljarna av lokaltidningen Sheffield Star ropar ”Late night final!” när de går runt och säljer sista kvällsupplagan.

– Jag har druckit mycket på en pub i Sheffield som heter Fagan’s. Det är en fantastisk pub med intakt inredning från typ 1850. Jag har även jobbat där. En hel familj som sålde Sheffield Star brukade gå dit efter att de sålt sista upplagan. Jag glömmer dem inte. Föräldrarna betalade för sina halva pints med småmynt. Att räkna 70 pence i småmynt tar sin tid.

Sheffield är Englands fjärde största stad. Mindre än Birmingham och Leeds, men större än Liverpool och Manchester.

Musikscenen i Sheffield skiljer sig från alla andra städer. Journalisten Simon Reynolds gav tidigare i år ut ”Rip it up and start again” (Faber and Faber), en definitiv skildring av postpunkperioden, 1978 till 1984. Sheffield får stort utrymme i boken.

I stället för att följa London har Sheffield alltid gjort tvärtom. När London fylldes av punkare med gitarrer gick Sheffield i stället direkt vidare till nästa steg med industrimusik och trummaskiner. Sheffield-bandet 2.3 vågade till och gå i polemik med heliga The Clash: ”London’s burning they all shout, but I wouldn’t even piss on it to put the fire out.”

Sheffield är världsberömt för sitt stål. Staden var en av de första i England som industrialiserades. Stadskärnan präglades länge av sotsvarta hus och det dånande ljudet från stålindustrin. Den miljön har präglat musiken.

Sheffield-scenen formades av udda band som Human League, Cabaret Voltaire, Heaven 17, Clock DVA och Vice Versa (som senare blev ABC) vilka samtliga ratade traditionell sättning Det är rätt talande att Def Leppard, ett få kända rockband från Sheffield som haft en riktig trummis, hade en trummis med bara en arm.

Richard Hawleys musik låter inte alls som tidigare Sheffield-band, men den är typisk Sheffield på så sätt att den låter diametralt motsatt all annan musik som i dag görs i London.

– Känner du till Little Mesters? Sheffield är inte bara känt för sitt stålar utan för knivar och bestick. Little Mesters är en egensinnig samling hantverkare som utan att snegla på omvärlden gjort handgjorda bestick, unika för Sheffield, som gått på export över hela världen. Deras envishet och tjurskalliga attityd har nog även påverkat oss musiker.

Frågar man Richard Hawley om hans influenser svarar han sin pappa, sin mamma, sin farbror och sin farfar. Alla har varit musiker, även om de inte kunnat leva på sin musik.

– Min pappa hade en fantastisk skivsamling. Han var tvungen att sälja den när han förlorade sitt jobb på stålverket. Det krossade mitt hjärta. Hela mitt liv har jag arbetat för att köpa samlingen tillbaka. Det har jag nog lyckats med. Min pappa hade 2 000 skivor. Själv har jag nog 6 000 vid det här laget.

Genom att köpa tillbaka minnet av en skivsamling full av Ricky Nelson, Roy Orbison, The Shadows, Gene Vincent och Johnny Cash har Richard Hawley hittat sin egen unika musikstil. Hans ödesmättade ballader handlar om samtiden men ljudbilden är mer 1955 än 2005.

Det är ingen tillfällighet att just Richard Hawley förra veckan blev inbjuden att spela på den engelska premiärvisningen av kommande Johnny Cash-filmen ”Walk The Line”.

– Jag tröttnar aldrig på de skivor som Sam Phillips, producent för Sun Records, spelade in. Han lyckades inte bara fånga sången och instrumenten, utan även artistens karaktär och personlighet. Så vill jag även att mina skivor ska kännas.

Richard Hawley har arbetat som professionell gitarrist ända sedan han 14 år gammal spelade på strippklubbar i Hamburg och i Tillberg, Holland. ”Min mamma hade dödat mig om hon visste var jag spelade. Efter det kändes inte skolan så intressant.”

Efter en nio en halv månad lång USA-turné med måttligt framgångsrika Sheffield-bandet Longpigs kom han tillbaka till Sheffield, utbränd och sönderkörd av alkohol och droger. Efter ett nervsammanbrott (”Min fru är psykiatrisköterska och fattade hur allvarligt det var”) var han övertygad om han gjort sitt i branschen.

Vändningen kom när han blev kontaktad av Jarvis och Steve från Sheffield-bandet Pulp som behövde en ny gitarrist.

– De räddade min karriär och kanske mitt liv. Jag tackade nej till att bli fast medlem i bandet, men jag spelade på samliga Pulp-konserter, utom en i Venedig, från julen 1997 fram till den sista 2003. Det var när Pulp stannade som jag fick tid att göra min egen första soloskiva (ett minialbum från 2001). Om Pulp hade fortsatt hade jag kanske aldrig blivit soloartist.

Efter tre skivor på lilla bolaget Setanta är nya skivan ”Coles Corner” utgiven på Mute, en underetikett till EMI, och därmed den första som lanseras världen över. Richard Hawley skulle gjort sin första spelning i Sverige förra veckan på Lydmar i Stockholm, men en norsk maginfluensa gjorde att han låg och spydde på sin designade hotelltoalett i stället för att möta publiken.

Som vanligt längtade Richard Hawley hem till Sheffield, där han bor med sin fru och sina två barn, två och fem år gamla. En av de låtar publiken aldrig fick höra var det fantastiska titelspåret till ”Coles Corner” som går i 6/8-takt.

– Jag skrev den här jag gungade mina barn i lekparken. Lyssna på stråkarna. De går i exakt den takt som det var för en gunga att åka fram och tillbaka. När jag insåg att jag hade låten i huvudet fick jag lämna barnen i gungorna, ropa på min fru, vi bor nära parken, och springa hem. De blev skitsura, men de är rätt vana vid det här laget. De vet att mina låtar brukar dyka upp vid såna vardagssituationer.

(Publicerad i Dagens Nyheter i november 2005.)

FAKTARUTA/
RICHARD HAWLEY

Diskografi:
”Richard Hawley” (minialbum, 2001), ”Late night final” (2001), ”Lowedges” (2003), ”Coles Corner” (2005).

Band som Richard Hawley spelat med:
Treebound Story (”John Peel älskade oss, vi fick spela in för hans program”), The Longbirds, The Longpigs, Pulp, Relaxed Muscle (ett sidoprojekt med Jarvis Cocker som Richard beskriver som ”a bit of a joke, really”).

Böcker om Sheffield som Richard Hawley rekommenderar:

Martin Lilleker & John Firminger, ”Not like a proper job: The story of popular music in Sheffield 1955-1975”
Martin Lilleker, ”Beats working for a living: Sheffield popular music 1973-1984”
”Hela min släkt är med i de böckerna. Min pappa spelade med Eddie Cochran på turné och jobbade som elementillustratör tillsammans med Joe Cocker. Min farbror spelar gitarr på inspelningen av ’The crying game’.”

J.P. Bean, ”The Sheffield Gang Wars”
”Bra skildring av hela stadens oroliga historia. J.P Bean är en karaktär. Min pappa brukade dricka med honom. Bean har även skrivit Joe Cockers biografi.”

Musik från Sheffield:
Joe Cocker, Human League, Heaven 17, Thompson Twins, ABC, Cabaret Voltaire, Def Leppard, Warp Records, Derek Bailey, Arctic Monkeys.