Skivrecensioner, DI Weekend

Nas
Titel: Hip Hop Is Dead
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Den svarta musikens almanacka är inte i synk med den vita. Medan popvärldens stora utgivningar av tradition sker under våren och hösten så släpps flera av de största svarta skivorna i juli eller runt julhelgen.

Den 20 december i fjol släpptes Mary J Bliges mästerverk ”The Breakthrough”. Ett album som gavs ut för sent för att få plats på den svenska rocktidningen Sonics årslista 2005, men uppenbarligen för tidigt för att komma med årslistan 2006. Amerikanska Grammisgalan har bättre överblick: där har Mary J i år, helt rättvist, fått flest nomineringar av alla.

I år är det fyra tunga hiphopalbum som hamnar i medieskugga i den vita rockalmanackan: Nas, Mos Def, Young Jeezy och Ghostface Killah.

Nas, född 1973, har varit de senaste 15 årens viktigaste artist inom svart amerikansk musik vid sidan av Jay-Z. Under några var de dödliga rivaler. Att Nas och Jay-Z nu spelat in en duett tillsammans – den magnifika ”Black Republican” – är lika stort som om 2Pac och Notorious B.I.G. hade hunnit försonats innan deras fejd slutade med att båda mördades.

Nas comebackalbum övertygar också lika mycket som Jay-Z:s ”Kingdom Come”. Precis som Bob Dylan och Tom Waits gjort på senare år går de bägge framåt genom att gå bakåt. I stället för att försöka ta upp kampen med yngre kollegor lägger de förnyandet på hyllan och utvecklar i stället sin berättarkonst.

Jan Gradvall

Ghostface Killah
Titel: More Fish
(Def Jam/Universal)
Betyg: 4

När hiphopkollektivet Wu-Tang Clan skivdebuterade 1993 var det ingen som förutsåg att den ensamma fanbäraren 13 år senare skulle vara Ghostface Killah. Den från början mest lågmälde medlemmen har utvecklats till den mest egensinniga och produktiva. Tidigare i år släpptes Ghostface Killah årets bästa hiphopalbum med ”Fishscale”. Endast nio månader senare kommer nu den nästan lika imponerande uppföljaren ”More Fish”.

Ghostface Killah, född 1970, börjar framstå som en New York-skildrare av samma dignitet som Damon Runyon (1884-1946). Eller, rättare sagt, om Damon Runyon levt i dag skulle det varit New York-karaktärer som Ghostface Killah han hade skrivit om i sina noveller. Excentriska och extremt verbala figurer som lever i skuggan av Broadway, i skuggan av lagen, och berättar om levnadsöden lika fascinerade som Harry The Horse och Dave The Dude.

Jan Gradvall

Mos Def
Titel: True Magic
(Geffen/Universal)
Betyg: 4

Mos Def, född 1973, har på senare haft större framgångar som skådespelare än som musiker. Han var till exempel lysande mot Bruce Willis i den annars inte helt lyckade New York-thrillern ”16 Blocks”. Mos Def har även med varit i filmer som ”Talladega Nights”, ”The Woodsman”, ”The Italian Job”, ”Monster’s Ball” och den kommande ”Bobby”.

”True Magic”, som släpps 29 december, kommer att vrida det perspektivet rätt igen: Mos Def är allra bäst i rollen som sig själv. Ljudbilden låter distinkt, modern, oväntad: allt låter komprimerat på ett tilltalande vis. Att musiken visar påtagliga influenser från reggae och dancehall gör att Mos Def skiljer sig ännu mer från sina konkurrenter.

Jan Gradvall

Young Jeezy
Titel: The Inspiration: Thug Motivation 102
(Def Jam/Universal)
Betyg: 3

Förr var frågan östkusten eller västkusten. Idag handlar det bara om sydstaterna. Det är där utvecklingen sker inom hiphop. Young Jeezy från Atlanta har varit de senaste två årens mest framgångsrike och närvarande rappare. Efter att hans album ”Let’s Get It: Thug Motivation 101”, som släpptes i juli 2005, sålde platina i USA har han medverkat på osannlika 120 inspelningar. Varken hans sätt att rappa eller göra musik kan kallas originell, men hans energi smitttar av sig. Låtarna domineras av utrop i stil med ”Yeahhhh!” och ”Ayhhhh” och ”Heeeey”. Uppföljaren saknar en låt i klass med föregångarens ”Go Crazy” (där Jay-Z gjorde ett av sina allra bästa gästinhopp) men klubblåten ”Go Getta” med R. Kelly är inte dum den heller.

Jan Gradvall

Walkmen
Titel: Pussy Cats
(Record Collection/Warner)
Betyg: 3

Att göra en så kallad cover, dvs att tolka en låt av en annan artist, är standardförfarande. Men att framföra ett helt album av en annan artist? Neohippiegruppen Phish är den första jag känner till som gjort det. På sina legendariska och evighetslånga Halloween-konserter i mitten av 1990-talet framförde Phish album i sin helhet av både Beatles (”White Album”), Who (”Quadrophenia”), Talking Heads (”Remain In Light”), Velvet Underground (”Loaded”) och Pink Floyd (”Dark Side of The Moon”).

Nu har New York-gruppen Walkmen tagit coverkonceptet ytterligare ett steg längre genom att ge ut ett studioalbum där de – låt för låt – tolkar Harry Nilssons album ”Pussy Cats” från 1974. ”Pussy Cats” var länge ett av rockhistoriens mest ökända album. Harry Nilsson och hans producent John Lennon festade hejdlöst under hela inspelningen. Men samtidigt hittade Nilsson & Lennon en nerv som fått ökad förståelse av yngre generationer och som Walkmen här kärleksfullt försöker återskapa.

Jan Gradvall