Skivrecensioner, DI Weekend

Rein
Freedoom
Playground
Betyg: 4

Kaos föder liv. Det gäller i universum, det gäller i musiken.

Problemet med nio av tio av unga svenska artister i dag är att de alltför väl passar i sina respektive genrer. I en strävan att bli som sina förebilder så slipar de under processen bort alla konstigheter, defekter, avvikelser. De vill passa in.

Inte Rein.

Hennes musik är ett totalt kaos, en kollision av krafter, en frigörelse av extrem och okontrollerbar energi

Jo, det går att spåra rötterna till den pulserande monotona synthesizermusik som Joanna Reinikainen gör till centraleuropeiska 1980-tals artister från Belgien, Tyskland och Frankrike. Genren brukar kallas EBM, electronic body musik.

Men Rein gör något helt eget av dessa influenser. Hennes sätt att sjunga – gapa, snäsa, skrika – är punk i rakt nedstigande led från Johnny Rotten och Joan Jett.

När hon tar i med hela kroppen för det tankarna scenen i ”The Matrix” där Keanu Reeves reser sig från vattentanken och frigör sig från slaveriet.

Reins politiska budskap är att vi är lika lurade som människorna i ”The Matrix”. Albumtiteln stavas inte freedom utan freedoom; friheten är ett bedrägeri, vägen till undergången. Genom att på samma sätt justera stavningen i en annan låt, ”Missfit” i stället för misfit (misanpassad) ger hon den en helt annan kontext.

Så jobbar Rein med allt: små justeringar, stort resultat.

I dagsläget lär Rein få höra att hon är för extrem för att nå en stor publik. Exakt det sade man i början om Nine Inch Nails, Nirvana och Metallica.

En unik råtalang.

Jan Gradvall

Mando Diao
Good times
BMG
Betyg: 4

Mando Diao är ett band som egentligen är en duo.

Det finns flera sådana exempel i rockhistorien. The Smiths var knappast något band, snarare duon Morrissey och Marr plus två kompmusiker. The Kinks är bröderna Davies.

På samma sätt så är det Björn Dixgård och Gustaf Norén som varit lika med Mando Diao. Att ena halvan av duon nu är borta är ingen liten sak, även om bandet och skivbolaget försöker få det att framstå så i pressreleaser.

Ett nytt Mando Diao-album utan Gustaf Norén? På pappret framstår det som ett The Smiths-album med enbart Johnny Marr eller ett The Kinks-album med enbart Dave Davies.

Desto mer anmärkningsvärt är att ”Good times” låter så bra som det gör. Det nya albumet, bandets åttonde, är till och med det bästa album som getts ut under namnet Mando Diao vid sidan av Gustaf Fröding-skivan ”Infruset”.

Björn Dixgård har en röst av sandsten och granris.. Det är han som sjunger på den numera ikoniska ”Strövtåg i hembygden” (27 miljoner spelningar på Spotify).

När han nu ensam blir kvar vid mikrofonen tar han ytterligare ett steg framåt och visar vilken komplex sångare han är. En soulsångare. Han får också hjälp med låtskriveriet av en ny bandmedlem, Jens Siverstedt, ett producentsnille som varit en del av hiphopduon Mofeta & Jerre och varit husproducent på At Night Studio i kretsen runt Ash och Avicii.

Resultatet låter smart och lekfull, rått och rätt.

”Money” är potentiell världshit.

Jan Gradvall

FO&O
FO&O
Ten Records
Betyg: 3

Popmusiken har kidnappats och tagits över av folk i medelåldern.

Det gäller artister, det gäller maktpersoner i branschen, det gäller mediebevakare som jag själv När popmusiken uppfanns så handlade det om en tonårskultur, vital och oansvarig. I dag har den tagits över av amorteringar.

Tonårsgruppen FO&O har tagit flera snedsteg sedan genombrottet. Att byta namn tre gånger är karriärmässigt idiotiskt. Från The Fooo till det sämre The Foop Conspiracy till det ännu sämre FO&O.

Men gruppens styrka är att musiken känns så genuint ung i alla bemärkelser, Trots att de hållit på i fyra år är de två av tre kvarvarande medlemmarna fortfarande så unga att det skulle kunna vara barn till Henrik Berggren eller Håkan Hellström. Två är 18, den tredje är 20.

FO&O gör vital, lekfull och dansant 2017-pop, väldigt smart arrangerad, som är totalt uppslukad av nuet.

Jan Gradvall