Skivrecensioner, DI Weekend
Henrik Berggren
Wolf’s heart
Woah Dad!
Betyg: 2
Nostalgi får bara större och större plats i samtidskulturen. Plockar man isär ordet nostalgi får man också en förklaring till kulten kring forne Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren.
Nostalgi är en sammanslagning av de grekiska uttrycken nostos och algos. Nostos betyder hemkomst i heroisk mening. Algos betyder smärtor och lidande.
Det är just denna kombination som Henrik Berggren ger uttryck för. Eller snarare, det är detta som gör honom så tacksam som projiceringsyta för andra.
Att artister får en renässans 20 år efter sin storhetstid är inget nytt. Rock-Ragge hade sin ”Shoreline”-period på 1950-talet. Men han blev ännu större när han på 1970-talet sjöng ”Hey baberiba” tillsammans med Burken i gruppen Rockfolket.
Rock-Ragge var 40 år när han gjorde denna veterancomeback. Henrik Berggren är 42 år när han nu skapar sitt Rockfolket och får alla att klappa händerna och minnas sitt ungdomliga 1990-tal då livet tycktes enklare.
Samtidigt är hans räckvidd större än så. Att Henrik Berggren även lockar lyssnare som är för unga för att ha sett Broder Daniel har att göra med just nostos och algos. Henrik Berggrens styrka som artist är att han får sårbarhet och självömkan att kännas som en hemkomst.
Narcissism har inte heller bara negativa sidor. Narcissicim har gett upphov till stor konst. Första delen av Marcel Proust ”På spaning av den tid som flytt” utgår från att berättaren ligger i sängen och är kränkt över att hans mamma inte ger honom någon godnattpuss.
Broder Daniel var ett anmärkningsvärt band. Jag jobbade med ”Sen kväll med Luuk” när bandet (med Håkan Hellström på bas) var i tv-studion och gjorde det förkrossande framträdandet av ”Shoreline”, långt innan låten gavs ut på skiva.
Problemet med Henrik Berggrens comeback är att den enbart handlar om att försöka återskapa vad som flytt.
Musikaliskt är det samma dramaturgi i samtliga låtar. Gitarrdominerad klassåterträffrock med en vinglighet som förr var oavsiktlig men nu låter sökt. Kulmen är alltid en sentimental refräng, nostalgisk och Albert & Herbert-mustig.
Textmässigt låter som det fraser som klippts ut från Judas Priest-album. Från ”I fell in love with the wild fire” och ”Take a chance on a crazy dream” till – tyvärr ej skämt – ”I’m the air raid’s orphan”.
För att inte tala om albumets titelspår, ”Wolf’s heart”, med en text full av ”Jag är vargen”-liknelser, där Henrik Berggren vandrar runt som Västra Frölundas egen Jon Snow. Respekt till Rock-Ragge som aldrig använde denna den slitnaste outsiderkliché som finns.
Jan Gradvall
Jari Haapalainen Trio
Fusion madness
Moserobie
Betyg: 4
En sak som jazzz kan göra bättre än någon annan musikgenre är att förflytta lyssnaren till platser där man aldrig varit förut.
Den explosiva och oförutsägbara svenska trion med Jari Haaplainen (trummor), Per Texas Johansson (saxofon) och Daniel Bingert (elbas) gör precis detta på uppföljaren till Grammisnominerade ”Fusion machine”.
Albumet är inspelat i Berlin vilket präglat intensitet, frihet, språk. På spåret ”Amnesie versus Hausaufgaben” smyger trion i bakgrunden samtidigt som fokus riktas mot den vokala gästen Mirko Koehler som reciterar historien om när hans pappa tappade minnet och var tvungen att lära sig allt från grunden igen. Inklusive att han hade en son.
Jazz friare än frijazz. Jazz som en vansinnig reseledare.
Jan Gradvall
Bonnie ’Prince’ Billy
Trobadour
Domino
Betyg: 4
Bland alla de giganter i musikvärlden som gick bort under dödsåret 2016 fanns även Merle Haggard. En artist och låtskrivare som var motsatsen till nydanare som Bowie och Prince men slog ner sina bopålar lika djupt i musikhistorien. Merle Haggard byggde sina sånger med plank, såg och spik.
Merle Haggard var känd som konservativ (inte helt korrekt) och kan tyckas vara en udda idol för skäggvilden Will Oldman, känd som motsatsen (inte heller korrekt).
Vad få vet är att den första låt som Will Oldman någonsin framförde på scen var just en Merle Haggard-låt. När Will Oldham nu gör ett postumt hyllningsalbum, utgivet under ett av hans artistnamn, Bonnie ’Prince’ Billy, röjer han en egen stig genom den vildvuxna Haggard-katalogen.
Av de 38 listettor som Merle Haggard hade på countrylistan har Will Oldman endast valt att ha med två stycken. Hans urval av låtar sträcker sig från 1967 till 2011. Tolkningarna är akustiska, nedtonade, precisa.
Vad albumet utvecklas till är en betraktelse av vad det innebära att leva.
Jan Gradvall