Skivrecensioner, DI Weekend
Zara Larsson
So good
Ten
Betyg: 5
Alla som uppnått någon form av framgång eller upphöjd position kommer för eller senare att få uppleva den raka motsatsen. En backlash kommer som ett brev på posten. Det är som en inbyggd del av systemet. Frankerad avundsjuka.
Rapparen Fabolous har uttryckt det bättre än någon annan: ”They build you up, to cut you down”. Lloyd Cole skrev också något liknande när han drabbades av sin första backlash.
Zara Larsson befinner sig i den positionen precis just nu.
Så hyllad och omsusad och belönad med alla sortens tänkbara utmärkelser – alla i Sverige vill ha en del av Zara Larsson – att kuverten redan har slickats igen. Etablerade svenska musikkritiker stod nyligen stått för de första tjuvnypen i form av kommentarer om hur bra hon egentligen är som musiker.
Det är därför som öppningen på det här albumet träffar så fruktansvärt hårt. Så exakt rätt. Låten heter ”What they say” och kan vara den bästa låt Zara Larsson någonsin spelat in. Hennes sång. Den räckvidden, den attityden, den attacken.
Och texten, där hon sjunger om och om igen: ”Take a little advice from me
Whatever you do, just don’t believe what they say. Whatever you do, don’t believe what the say”. Kanske sjunger hon till en kärlek, kanske sjunger hon till sina lyssnare och unga medsystrar. Men det låter som hon gör en Oprah Winfrey eller Mary J Blige och sjunger till sig själv. En låt där Zara lägger armen om Zara.
Albumet ”So good” är en uppvisning i tålamod. Av 100 andra artister i samma position som Zara Larsson så hade 99 släppt det här albumet tidigare. Passat på när medieintresset var som störst, i rädsla av att missa tåget.
Men Zara Larsson har väntat och väntat, jobbat och jobbat, skrivit och skrivit tills hon fått ihop ett album så genomarbetat in i minsta detalj att ingenting känns som utfyllnad.
Av de 15 låtarna har fem släppts tidigare, fem låtar vilka tillsammans närmar sig overkliga 1,5 miljarder spelningar på Spotify. De nya tio låtar som tillkommer är av samma klass, med en musikalisk spännvidd från pop till trap och mörk soul.
”Make that money”, med sitt upprepande av ordet queen, är hennes motsvarighet till ”Most Kingz” med Jay-Z En låt där hon uppmanar sig själv och andra kvinnor till att tjäna pengar (nyckeln till frihet), kliva upp på tronen och grabba åt sig drottningkronan.
Zara Larsson har många kvaliteter men det är just musiker hon imponerar allra mest. Det är ytterst, ytterst få artister i världen 2017 som kan få ihop ett sådant här album.
Jan Gradvall
Depeche Mode
Spirit
Columbia
Betyg: 4
När Depeche Mode 1982 gjorde sin allra första spelning i Sverige på klubben Ritz i Stockholm skrev Frank Östergren i Expressen: ”I går kväll vanhelgade Depeche Mode, fyra engelska fjollor, scenen. En grupp det borde utfärdas importförbud på.”
Man får en chock när man läser detta i dag – nivån på det som kunde publiceras i en dagstidning – men det är en nyttig påminnelse om det kulturklimat som födde fram Depeche Mode.
En tid präglad av konservatism, elgitarrer, bakåtsträvande, andedräkt från omklädningsrum, ängslig homofobi och en rädsla för den nya tiden.
Vad Depeche Mode och andra så kallade syntpopband tillförde i det musikklimatet var ett ord som är överanvänt men i det här fallet är befogat: en revolution.
Det är 35 år sedan den revolutionen. Lika många år har passerat som tiden mellan med Depeche Modes debutalbum från 1981 och andra världskriget slut, en tid då Andrews Sisters och Bing Crosby dominerade radion.
Man behöver påminna om sådana gamla recensioner för att förstå varför det aldrig känts riktigt bekvämt när Depeche Mode började använda gitarrer i sin musik.
Och varför man känner sådan glädje över att Depeche Mode på nya albumet återgått till vad som är bandets signum: antirockmusik, musik till 100 % gjord med maskiner. Pulserande och malande musik med en monokrom estetik och ljudbild.
Vad som imponerar allra mest med ”Spirit” är hur albumet låter. Vrid upp volymen och detaljrikedomen i ljudbilden blir uppenbar. Det ligger 100-tals timmar bakom. Ett perfektionsarbete som visar att Depeche Modes viktigaste medlem kanske är dess mest anonyme, Andy Fletcher, mannen dold bakom berget med synthesizers.
Konsekvensen och attityden i den dystopiska ”Spirit” lovar också gått inför Depeche Modes världsturné som börjar den 5 maj. Att bandet redan sålt över en miljon biljetter till den turnén är något man skulle vilja resa tillbaka till 1982 och berätta för vissa recensenter.
Jan Gradvall