Skivrecensioner, DI Weekend

Sampha
Process
Young Turks/Playground
Betyg: 4

En musikers relation till sitt instrument är egentligen något väldigt privat och intimt, någonting outforskat. I mötet mellan fingertoppar och tangenter eller strängar uppstår – klichévarning utfärdad – vad som är svårt att inte kalla för magi.

Känslor som vore svåra eller omöjliga att fånga med ord går plötsligt att uttrycka exakt. En smartphone känns väldigt primitiv i jämförelse med ett piano.

Ingen har beskrivit denna intima relation, musikern & instrumentet, finare än Sampha, en 28-årig från södra London, med rötter i Sierra Leone.

Låten heter ”(No one knows me) Like the piano”. Han fångar vad det handlar om direkt i första versen:

No one knows me like the piano
In my mother’s home
You would show me I had something
Some people call a soul

Den som känner honom bättre än någon annan, den som han varit mest uppriktig och modig med i sitt liv, är ingen person. Det är ett piano, hans mammas piano.

Sampha sorteras in i en genre som inte passar honom. Hans talang uppmärksammades tidigt av andra artister. Samphas röst och piano hörs på flera nyckelalbum från de senaste fem-sex åren: ”Devotion” med Jessie Ware, ”Nothing was the same” med Drake, ”The life of Pablo” med Kanye West, ”Endless” med Frank Ocean, ”A seat at the table” med Solange.

Med den musik han gör själv har väldigt lite soul eller R&B eller hiphop att göra. Sampha hör snarare hemma i en tradition med överkänsliga engelska mullvadar.

Robert Wyatt. Talk Talk. David Sylvian. Ljusskygga musiker som kisar, drar ned persiennerna, hör toner i sina egna huvuden och låter det susa i säven.

Det finns en generation som sitter hemma med sönderspelade exemplar av ”Spirit of eden” och ”Brilliant trees” och inbillar sig att musiken var bättre förr. Öppna er öron för Sampha.

Jan Gradvall

SOHN
Rennen
4AD

I september skrev jag en krönika i DI Weekend om en 23-årig artist från Chicago som trots att han inte har skivkontrakt blivit en världsartist. Chance The Rapper har streamats hundratals miljoner gånger, ordnat en egen festival för 50 000 människor och har 32 anställda som jobbar för honom.

Hans mixtape ”Coloring book” – ett album fortfarande inte utgiven på cd eller vinyl – blev nominerad till sju Grammy.

Efter att arrangörerna för Where’s The Music i Norrköping läste den krönikan så bjöd de in mig för att leda ett seminarium med en internationell panel med rubriken: ”Vem behöver i dag skivbolagen?”

Många svar dök upp under samtalet – ja, skivbolagen behövs fortfarande, fast i en helt annan roll än förr – men det bästa argumentet för skivbolagens existens fanns där förkroppsligat i en av panelmedlemmarna.

Ruth Barlow från Beggars Group i London, en paraplyorganisation för oberoende skivbolag, den största i Eruopa. När hon räknade upp vilka skivbolag som Beggars Group representerar och som hon jobbar med – bland dem Rough Trade, XL, 4AD – insåg jag vilken avgörande roll skivbolagen haft och fortfarande har för mig som musiklyssnare.

Vissa skivbolagslogotyper har jag en närmare och mer förtroendefull relation till än de flesta artister.

Ett lysande exempel på det är 4AD, ett brittiskt oberoende bolag startat 1980. Precis som de bästa bolagen genom alla tider står 4AD både för en musikalisk och visuell identitet.

4AD har gett ut grupper som Cocetau Twins, Dead Can Dance och Pixies. I dag ger bolaget ut The National och Future Islands.

Jag hade aldrig lyssnat på det här albumet med Sohn om det inte varit utgivet på 4AD.

SOHN är artistnamnet för Christopher Taylor, en engelsk artist, låtskrivare och producent som länge varit bosatt i Wien och nu flyttat till Los Angeles.

Han har därmed gjort samma resa som David Bowie i mitten på 1970-talet fast åt andra hållet – Bowie påbörjade sin resa från Los Angeles till Centraleuropa med ”Station to station” – och det finns paralleller. Någon har kallat ”Station to station” för den vitaste blues som någonsin spelats in.

Den beskrivningen passar även in på Sohn. Det är perfekt producerad musik, totalt kontrollerad, minutiöst mixad, slickare än slick, som kan tyckas ytlig och kall till en början men rymmer melodier som öppnar sig som blommor som slår ut på natten.

Att SOHN platsar i sällskapet på 4AD är det finaste beröm han kan få. Han har rykte om sig att vara ännu bättre live och spelar på Debaser Strand 20 februari.

Jan Gradvall

Pedro Santos
Krishnanda
Mr Bongo
Betyg: 5

Jakten på den försvunna skatten. Tanken på att det kan finnas ännu oupptäckta skatter slutar trigga fantasin. Ännu en bortglömd Inkastad i djungeln. Ett Atlantis. Kvällstidningar publicerar minst vartannat år ett reportage om att nu, äntligen, har någon nästan hittat naziguldet.

Inom musiken ger denna skattjakt konkret resultat. De försvunna skatterna blir färre och färre men de finns.

Vad som nu grävts upp är ett progressivt brasilianskt album från 1968. En ovärderlig musikalisk skatt.

Ryktet om albumet har florerat under 2000-talet. Originalutgåvan på CBS har betingat tusentals dollar.

Pedro dos Santos föddes i Rio 1919. Han var en spirituell man, en kompositör och slagverkare som spelade på udda instrument som tamba, en elektrifierad trumma av bambu. Han har spelat med mästare som Milton Nascimento och Paul Simon.

1968 fick Pedro Santos chansen att spela in sitt första och ända soloalbum. Det lät inte som något annat, sålde ingenting, men framstår i dag som ett mästerverk.

Ett temaalbum om jorden och naturen – proggigt i ordets bästa bemärkelse – med rytmer som snuddar vid samba, afro-brasilianskt, folkmusik och San Fransiscos flower power. Måste höras.

Jan Gradvall