Skivrecensioner, DI Weekend

Siri Karlsson
Shake shake love
Tombola Records
Betyg: 4

För två jular sedan sände SVT en dokumentärserie om Astrid Lindgren. Regissören Kristina Lindström fångade inte bara essensen av författaren och människan Astrid Lindgren, utan lyckades även spegla ett helt sekels utveckling i landet Sverige. Titlarna på de tre delarna i serien vittnade om innehållet: ”Sorgfågel”, ”Starkast i världen”,”Allas mor”.

Alla motsägelsefulla känslor som vällde upp i dokumentärserien fångades upp perfekt av vinjettmusiken. Ett stycke musik som påminde om folkmusik men ändå inte var det. Melodin var sagovacker men samtidigt vemodig, full av inre mörker. Ljudbilden lät hyvelspånet och morakniven i snickerboa möta storstadens puls och elektronik.

Vinjettmusiken till dokumentärserien om Astrid Lindgren var en låt av Siri Karlsson.

Namnet till trots är Siri Karlsson inte en person utan en duo bestående av två musiker, Cecilia Österholm på nyckelharpa och Maria Arnqvist på altsaxofon.

Grunden i deras låtar finns i folkmusik. Cecilia Österholm är parallellt även medlem i Systerpolskan, en konstellation kvinnliga folkmusiker vars debutalbum, producerat av Benny Andersson, hyllades i DI Weekend i höstas.

Men folkmusik är alltid bara startpunkten för Siri Karlsson. Under de snart tio år som duon verkat har Siri Karlsson tagit folkmusiken till platser där den aldrig varit förut.

Att duon utomlands rubriceras som ”experimental independent folk” säger en del. Nyckelharpan och och altsaxofonen får sällskap av datorer, synthesizers, brus, distorsion. Det låter som historien och samtiden sitter tätt intill varandra på bussen och lyssnar på samma smartphone.

Mötet mellan folktradition och modernitet speglas även av de deras scenkläder. Färgrika folkdräkter från ett fantasiland, hopfogade av gaffatejp.

Med nya albumet – släpps nästa fredag – tar Siri Karlsson ytterligare kliv framåt. Inspelat i Berlin under tre intensiva dagar har Cecilia Österholm och Maria Arnqvist likt jazzmusiker även öppnat dörren för improvisationer; titelspåret ”Shake shake love” framförs i fyra variationer.

Det väser, sprakar, värmer. Det är musik som visar att folkmusiken tillhör framtiden lika mycket som det förflutna.

Jan Gradvall

Kedr Livanskiy
January Sun
2MR
Betyg: 4

Förväxla aldrig ett land med dess ledare. Sättet som Ryssland skildras i media i dag får en att tro att är en nation med 143 miljoner människor som tänker som Putin.

Ryssland har i själva verket en lång historia av oliktänkare och nydanare. Om det anordnades ett OS där länder fick ställa upp med sina bästa författare genom tiderna skulle Ryssland vinna finalen. Dostojevskij, Tolstoj, Gogol skulle vara ett ostoppbart anfall. Med Bulgakov och Turgenjev som mittbackar och Nabokov som inhoppare.

Så varför märks så lite av ryskt avantgarde i samtida populärkultur? Enligt all logik borde det bland de 143 miljonerna finnas massor av spännande unga ryska musiker.

Svaret är att det kanske redan gör det. Nu, slutligen, börja några av dem också få uppmärksamhet i väst. Yana Kedrina är en ung kvinna som gör musik under namnet Kedr Livanskiy.

Inflytelserika musiksajten Gorilla vs Bear kallade hennes album för ”the most exciting debut of 2016”.

Musiken låter som ett förvrängt och fördröjt eko av all slags samtida elektronisk musik: ambient, techno, house, till och med jungle, udda nog. Samtidigt sjunger hon främst på ryska och härmar aldrig utan får allt att kännas som en del av hennes eget blodomlopp.

Jan Gradvall

The xx
I see you
Young Turks/Playground
Betyg: 5

Se krönikan på föregående sida.

Jan Gradvall

Peter Morén
40
Ingrid
Betyg: 4

I slutet av 1970-talet hade Nick Lowe och Elvis Costello några gyllene år då inte tycktes ha några begränsningar. Oavsett vilken musikstil eller genre de nuddade vid så förvandlades allt till popguld.

Nick Lowe gjorde hyllningslåtar till Bay City Rollers under pseudonym, spelade in elektronisk Donna Summer-disco (”I love the sound of breaking glass”) och lät pubrock möta Philadelphia-soul. Elvis Costello i sin tur, ofta med Nick Lowe som producent, tog sin an reggae, punk, Stax-soul, ABBA-pastischer (”Oliver’s army”), country.

Peter Moréns nya album för tankarna till den guldåldern. Med en rad olika producenter och medmusiker så lånar han ljud och melodier från hela den moderna popens världskarta – från Kongo till Kiruna – och förvandlar allt till 24 karats popguld.

Av bara farten tolkar han även en Olle Adolphson-klassiker och gör ett medley av två Robert Brobergs mest egensinniga låtar, ”En framtida vision av en skyddslös kommunikation" och "Myterna om sej själv”

Albumet ”40” lånar Adeles grepp att döpa sina album efter den åldern hon var i när hon låtarna skrevs. 40 år fyllda har Peter Morén gjort sitt bästa album sedan Peter, Bjorn and Johns tredje album ”Writer’s block” från 2006.

Jan Gradvall