Skivrecensioner, DI Weekend
Mohammed Ali
Tills nästa gång
Redline Recordings
Betyg: 4
Salla Salazar är svensk hiphops Yoda. I en intervju i januari i fjol sade Salla Salazar: ”Hiphop är en tävling hela tiden”.
Den öppet uttalade konkurrensen – hungern, ärelystnaden, de ständiga jämförelserna med kollegor – är en av orsakerna till att genren blivit den mest kreativa inom svensk musik i dag.
Under några år, från ungefär 2009 till 2012, låg duon Mohammed Ali i tätklungan i den tävlingen. Sättet som rapparna Mohammed Ryback och Rawa Ali höjde ”antal ord per vers”-frekvensen när de sporrande varandra. Duons sätt att hela tiden hitta kreativa ordvändningar, nya bilder.
I dag är den tiden förbi. Andra har tagit ledningen i tävlingen. Det är inget konstigt med det, det drabbar alla förr eller senare.
Mohammed Ali och även andra artister på bröderna Salazars bolag Redline har det senaste året fastnat lite i en stil och ett tempo, lojt och vemodigt, där man som lyssnare kan lista ut vad som händer härnäst. Det blir – lite tråkigt
Men det är i precis det ögonblicket som Mohammed Ali vänder på spelbrädan.
På sitt första album på fem år är det som duon själv kommit fram till samma analys. I det briljant suggestiva inledningen ”Inte tid” rappar de om att det ”känns som att man spelat alla kort, har inga fler äss i ärmen” följt av nyckelraderna: ”Är inte längre debutanten, vill inte längre göra vad som helst för att vara bäst i landet”.
När det är sagt och klargjort är det som Mohammed och Rawa blir fria från det förflutna och kan inleda en ny fas i sin karriär. Mer inåtblickande.
”Bättras” tillhör det bästa de gjort, med ett fantastiskt piano som hamnar någonstans mellan Keith Jarrett-jazz och salsa. På andra spår återuppväcker Mohammed Ali en form av industriell blues som för tankarna till Massive Attack.
Jan Gradvall
Alf Håkan Åkesson
Andra sidan gatan
Toomanynotes/Border
Betyg: 4
”Sov nu city, sov”. Känslan i en storstad vardagnätter när klockan är 04.00 och alla borde sova men ljuset från köksbordslampor i huset mitt emot vittnar om att det finns hjärnor som aldrig får vila.
Precis den känslan har Malmö-barden Alf Håkan Åkesson fångat på vårens mesta originella och överraskande album.
Efter att tidigare gjort snygg pop på svenska under namnet Alf har han nu klippt alla banden med popvärlden. I stället för att skriva refränger och att sjunga så högläser Alf i stället sina texter. Fast inte som de vore högtravande poesi utan mer som iakttagelser där man ser den lite kladdiga kulspetspennan mot anteckningsblocket och känner doften från askfat när man morgonen efter hällt vatten i dem.
Till sin poesiuppläsning har Alf ringt in några av landets främsta jazzmusiker, bland dem Per Texas Johansson, Goran Kajfes och Johan Berthling, samtidigt som han själv spelar gitarr som en Richard Hawley som fått jobb i en Morricone-film.
Resultatet blir en sorts magnifik resignation och urskånsk pessimism upphöjd till konst.
Alf reciterar minnen från den flottyrhala gatan utanför Stippes i Malmö. Han diktar om subventionerade brickluncher och bostadsrområden som byggts i hans eget hjärta i den oförglömliga ”Essingeleden never sleeps”.
Jan Gradvall
Nacka Form
We are the world
Moserobie
Betyg: 4
Konstnären Martin Kann har gjort omslag som fryser ögonblick i Sverige och lägger dem i tredje facket bredvid ärtor från Findus och Gorbypiroger. Martin Kanns omslag till jazzkvartetten Nacka Forum är i klass med hans bästa till bob hund. Ett utvikbart omslag med stillbildsutdrag från något som dominerat samtiden: YouTube-filmer med gulliga katter.
Med sin nye danske trumvirtuos Kresten Osgood spelar Jonas Kullhammar, Johan Berthling och Goran Kajfes som de hette Art Ensemble of Nacka. Furiös, blixtrande, underbart respektlös fuck you-jazz.
Jan Gradvall
Graham Nash
The path tonight
Blue Castle/Rootsy
Betyg: 3
Det kändes som Paul McCartney gjorde den definitiva skildringen av en musiker på ålderns höst med albumtiteln ”Memory almost full”. Men 74-åriga Graham Nash borrar ännu djupare i den hjärtskärande ”Myself at last” med rader som ”And the question haunting me, is my future just my past?”.
Jan Gradvall