Skivrecensioner, DI Weekend

Weekend 16 oktober

Skivrecensioner

Per Texas Johansson
De långa rulltrapporna i Flemingsberg
Moserobie
Betyg: 5

Per Texas Johansson var på 1990-talet en av Sveriges mest hyllade jazzmusiker. Albumet ”Alla mina kompisar” från 1998 är en svensk klassiker. Eftersom det fanns två Per Johansson på jazzscenen fick han smeknamnet Texas medan hans namne blev Ruskträsk.

Men vad som hände sedan: Per Texas Johansson tröttnade på musiken. Han lämnade hela branschen och utbildade sig i stället till sjuksköterska.

I 16 år har han jobbat som narkossköterska på Huddinge sjukhus.

Att han lyssna på hans comebackalbum känns som att långsamt vakna upp och blinkande ta del av verkligheten på nytt.

Albumtiteln ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” syftar på de trapporna han varje dag tog till jobbet på Huddinge sjukhus. Andra spår har titlar som ”Narkos”, ”Sörmlandsleden” och ”Ljud på gatan”.

Uppbackad av ett litet udda band med trummor, steel guitar, vibrafon och marimba – ingen bas – alternerar Per Texas Johansson mellan sex olika blåsinstrument: fyra olika sorters klarinetter, engelskt horn och tenorsaxofon.

Resultatet blir jazz som ömsar skinn, förnöjt ringlar över varma stenar, samtidigt som den då och då varnande visar huggtänderna. Jazzens väg på hälleberget.

När Per Texas Johansson spelar tenorsaxofon är det omöjligt att inte tänka på John Coltrane, en artist han tolkat tidigare. Det är bedövande vackert. ”Naima”-vackert.

Som lyssnare känner man sig utvald. Svensk musik har berikats med ett konstverk.

Jan Gradvall



Oddjob
Folk
Caprice
Betyg: 4

Matts Arnberg (1918-1995) var en svensk motsvarighet till amerikanen Harry Smith. En musikolog och folkmusikforskare som 1946 anställdes vid Radiotjänst, det som blev Sveriges Radio.

Matts Arnberg ägnade sig framförallt åt inspelningar av folklig musiktradition i Sverige. Precis som Harry Smith med sin ”Anthology of American folk music” reste Matts Arnberg land och rike runt och dokumenterade vad han såg och hörde.

Statliga skivbolaget Caprice gav ut ett album, ”Lockrop & Valllåtar”, med inspelningar som Matts Arnberg gjorde mellan 1948 och 1964. Inspelningar gjorda ute på betesmarkerna med lockrop, näverlur, spilopipa, bockhorn, säljflöjt.

Matts Arnbergs dokumentation inspirerade svenska jazzmusiker. 1965 fick fyra av landets främsta jazzmusiker i uppdrag att arrangera om svensk folkmusik till ett projekt som fick namnet ”Äventyr i jazz och folkmusik”.

De medverkande var namn som får huden att resa sig: Jan Johansson, Georg Riedel, Bengt Hallberg och Bengt-Arne Wallin.

Till 50-årsjubileet av ”Äventyr i jazz och folkmusik” har nu Dan Lundberg, överbibliotekarie och arkivchef på Musikverket, bett en ny generation jazzmusiker att göra en modern uppföljare, med syfte att levandegöra arkivets samlingar.

Uppdraget har gått till Oddjob, en grupp stark och självständig nog att inte få stora skälvan av sina föregångares fotspår utan våga göra något helt nytt.

Oddjob har gått tillbaka till Matts Arnbergs inspelningar från betesmarkerna. Ett spår bygger på getlockrop inspelade i Älvdalen 1954 av Tjugmyr Maria Larsson. Ett annat på kulning av Nygårds Elisabet Nordkvist inspelat samma år.

Med de gamla inspelningar som grund bygger musikerna Peter Forss, Per Ruskträsk Johansson, Goran Kajfes, Daniel Karlsson och Janne Robertson upp musik som på samma gång låter i morgon bitti och oändligt gammal.

Vad som hänt över tid i Sveriges historia är att instrumenten bytts ut – till exempel trumpet i stället näverlur – men det är samma längtan i luften, samma vemod i andetagen, samma dagg över åkrarna.

Resultatet låter också så bra att det går att spela albumet ”Folk” utan ha en aning om bakgrunden till inspelningarna.

Musiken kan strömma ut från läckande mobiltelefonslurar, caféer, restauranger, butiker som säljer kläder av Nygårds Anna Bengtsson och bli en del av samtiden.

Jan Gradvall

Jesse Malin
Outsiders
Velvet Elk/Border
Betyg: 4

Det är inte svårt att förstå varför Bruce Springsteen älskar Jesse Malin. Alla Jesse Malins inspelningar låter som han just tagit bussen eller tåget in till Manhattan – i detta fall från Queens – och börjat sjunga med blottad strupe på första bästa bar som inte slänger ut honom.

Jesse Malin är den siste East Village-romantikern. Hanssånger har samma uttrycksiver, galna ordrikhet och romantiska New York-lyster som ”It’s hard to be a saint in the city” och ”Growin’ up”. Alla fraser låter som de vore skrivna på neonskyltar speglade i regnpölar.

Skillnaden är att Jesse Malin är 19 år yngre än Bruce Springsteen och har växt upp med punk. Hans Bob Dylan var varit Joe Strummer.

Att lyssna på ”Outsiders” är som att upptäcka ett outgivet The Clash-album inspelat perioden mellan ”Give ’em enough rope” och EP:n ”The cost of living”.

Jan Gradvall